Vad är det som får hundratals människor att trotsa 12-gradig kyla, SL:s varningar om att inte ge sig ut, livsfarliga istappar som bara väntar på att falla på första bästa nacke, och bege sig ut i midvinterkvällen , utan att veta om det går någon buss eller tunnelbana hem igen? Svar: en polsk författare och världsresenär, som en gång drömde om att bli målvakt i Polens landslag, men som istället via poesin tog sin in i journalistiken och blev en av världens främsta reportrar. Jag talar alltså om Ryszard Kapuscinski, som gick bort för några år sedan, men vars texter är synnerligen levande, vilket gårdagskvällens evenemang på Kägelbanan i Polska Institutets regi bevisade med råge. ”Silva rerum – Tingens skog” är det fantasieggande namnet på en serie möten mellan polska och svenska författare som kommer att äga rum under våren. Begreppet härstammar från en slags genreöverskridande dagbok om lite av varje, råd, recept, notiser, som polska adelsfamiljer skrev under 1600-talet. Kapuscinski har själv plockat upp detta begrepp för att definiera sitt skrivande i den lilla fina självbiografiska boken ”Reportens självporträtt” som kom häromåret.: ”Ibland när jag beskriver vad jag gör tillgriper jag den latinska frasen ”silva rerum”  - skog av ting. Det är min värld, skogen av ting, och i den lever jag, reser jag. För att få grepp om världen måste man utröna den så fullständigt som det bara går”. 

Kvällen gick i mångspråklighetens tecken, och tack vare suverän och snabb tolkning fick alla tala på sitt eget modersmål, vilket gjorde att även de finstiltaste synpunkter kom till uttryck. Som Bodil Malmsten – också i panelen – påpekade var det dock påfallande hur mycket längre tid och mer utrymme de polska översättningarna tog i anspråk än de svenska.  Det räckte med att hålla upp den smala svenska versionen av samma tjocka polska titel för att vi skulle börja undra en smula över språkens olika karaktärer…

De två närvarande polska reportagerävarna, båda med förnamnet Wojciech,  som rapporterat från alla världens oroshörn, (vi fick ett skakande exempel i en text om Rwandas massgravar), sa sig båda stå i skuld till Kapuscinski, men hävdade båda att de inte kände honom trots att deras vägar korsats under närmare 20 år. (Den ena hävdade att det förmodligen fanns 1000-tals människor i Warzawa som sade sig känna K. Han var den sortens person, fick alla att känna sig som om de var hans bästa vän.) Lite samma känsla hade vi i publiken, att vi delade vänskapen med denne mytomspunne reporter, och nog fanns han på ett eller annat sätt närvarande där i lokalen med hjälp av det som han själv hävdade var hans journalistiska metod, ”att bli som ett enda stort öga”.