När jag i morse drog på mig både långkalsonger och dubbla raggsockor för att ge mig ut i kylan, mindes jag plötsligt klirrat av ankelringarna som jag köpte på den tibetanska marknaden i Goa i Indien för snart ett år sedan. Anledningen till att de hördes så tydligt just idag i detta klimat så fjärran från det heta goanska är säkert också att jag innan jag somnade i gårkväll läste en dikt ur nya numret av tidskriften Karavan – den svenska litterära tidskriften som aldrig stannar i det svenska vintermörkret utan ständigt befinner sig på resa mellan olika kulturer. Dikten är skriven av Gagan Gill, poet från New Delhi, den är översatt av Arne Johnsson och ingår i antologin som blev resultatet av vår indiska resa, ” Innan Ganges flyter in i natten”. Som en liten fotnot kan det kanske vara bra att veta att den anspelar på en sedvänja i den indiska mytologin: När en kvinna blir änka krossar hon ceremoniellt, i ett enda våldsamt utbrott av desperation, de ankelringar av glas hon burit som äktenskapstecken.

Flickans åtrå rör sig bland ankelringarna

Flickans åtrå rör sig bland ankelringarna

De ska krossas, först på hans säng

sedan på tröskeln till hans hus.

Men varför på tröskeln?

Därför att inuti flickan finns en övergiven kvinna

en kvinna som är änka

Åh, inte på riktigt

men förvisso en som skall bli

änka.

Flickans rädsla dunkar i hennes ådror

och rör sig över hennes ringar.

Flickans åtrå pulserar inuti dem

de pulserar med hennes sorg.

Sorg?

Var är flickans man?

Mannen i hennes sörjande ådror

som fyller ringarna med lust?

Mannen ligger fången

i någon annans kropp

i någon annans dröm, någon annans sorg.

Någon annans tårar.

Alla hans sorger, drömmar, tårar

är utom räckhåll för flickans sorgegrepp.

Men flickan är ännu en flicka.

Samma oskuld inom henne

fyller henne med galenskap, en dödsönskan

för vilken hon alltid, i alla dagar som kommer,

straffar mannen.

När hon krossar ankelringarna

mot tröskeln till hans hus.