Väderleken (ännu ett av alla dessa underbara sammansatta svenska ord) smyger sig lätt in i dikten. Särskilt den där himlen upplöses i sina atomer och faller ner på oss i form av regn eller snö. I Jon Fosses dikter strilar regnet envetet och oupphörligt. Säkert är det åtminstone delvis ett uttryck för platsens poesi – han är bosatt i Bergen på norska Vestlandet där det regnar 275 dagar om året! Vinterns mest kylslagna diktsamling måste väl ändå vara Gunnar D Hanssons poetiska forskningsrapport ”Lomonosovryggen”, direkt hämtad ur Nordpolens is, dit han följt med isbrytaren Oden som stipendiat. Poeten berättar att en allenarådande vithet som där omgav honom, både i omgivningarna och på papperet, medförde vad han kallar ”poetisk stockning” och skapade en slags obegränsad ”omöjlig frihet” att mäta språket mot.

Innan jag skulle somna igårkväll lyssnade jag till skräckrapporterna om det förestående vinterovädret (minsta snödrev verkar numera förvandlas till det hot som kommer att utsläcka mänskligheten..) och bläddrade i Göran Greiders tjocka, diktsamling från förra året, ”Katterna kommer in från mörkret”, lika osorterad som livet självt, allt för mycket prat blandat med guldkorn, alltid djupt förankrad i jorden, också på andra sidan tjälen. På bokens baksida kallar han sitt diktskrivande: ”min mest vardagliga handling och min mest universella”. I avsaknad av vanlig svensk gråvinter (Gunnar D:s arktiska poesi har sin motsvarighet också i dagens Stockholm där rökarna stiger över taken) somnar jag till en av Greiders mest lakoniska dikter som beskriver det tillstånd som kommer efter kölden, vara sig vi vill det eller ej.
 

Slaskväder
Lite svag är jag allt för slaskvädret.
Det anspråkslösa vädret,
det mest realistiska.
Folk får tillbaka sin anletsdrag.