Lindansarens predikament – att balansera på en smal lina i perfekt balans och med alla sinnen i total koncentration inför uppgiften, medveten om rymden runtomkring såväl som den jord som finns under en – är inte en alltför tokig metafor för poesiskrivandets svåra konst. En viss besatthet krävs säkert  också i för att utöva bägge dessa konstarter, vars syfte –att utmana gränserna för mänsklig förmåga och skapa skönhet – kan förefalla så oändligt oförenligt med nutidens pragmatiska och konsumtionsinriktade samhälle.

Häromkvällen gick jag – inte på lina – men i alla fall över en bro som höjer sig ganska högt över vattnet – till BioRIO vid Hornstull på Södermalm, fd Kvartersbion som fortfarande har kvar samma kvarterskänsla och där man till och med kan ta med sig en fika in i biosalongen . Där visar man nu ”Man on Vire”. Den otroliga –men sanna! historien om en liten senig fransman, Philippe Petit, som efter att ha gått på lina mellan Notre Dames kyrktorn i Paris bestämde sig för att göra samma sak, 500 meter upp i luften, mellan  de två tvillingtornen på World Trade Center i New York! Detta ägde rum i mitten av 70-talet och filmen bestå av dokumentära bitar från förberedelserna och själva händelsen och intervjuer med dom som var med, som gjorts nu, 40 år efteråt. 

Med molnen seglandes förbi i knähöjd dansar Philippe Petit högt däruppe över New Yorks skyskrapor. På gatan samlas människorna med uppåtvända ansikten och öppna munnar. Efteråt pratar förvånansvärt många av dem om det hela som en poetisk upplevelse, ”it was really a poetical moment!” Väl nere på marken igen är Petit mest förvånad över att alla bara ställer en enda fråga till honom: ”Varför?”. ”Varför gjorde du det?”. Typiskt amerikanskt, tyckte han, att fråga varför, när det inte finns något praktiskt svar på frågan, bara en passion för att göra det omöjliga möjligt och förvandla sig själv till ett konstverk som utmanar naturlagarna..