Sent i går kväll, när jag tog klivet upp ur källarvärmen på Forum på Sigtunagatan i Vasastan, Stockholm, låg nerfallna isbitar i ett gnistrande glaspussel på trottoaren, nästan dolda i nattmörkrets snömodd. Synen stämde med vad jag just upplevt under några intensiva timmar under en kväll ägnad två alltför tidigt döda poeter: Åsa Nelvin och Margareta Renberg, alldeles i dagarna utgivna på nytt (tack Norstedts!) med de två böckerna ”Gattet” respektive ”Tröst för ett tigerhjärta”. Dikter från de båda böckerna speglades genom några nu levande kvinnliga poeter, Eva Runefelt, Sara Mannheimer, Mara Lee, Jenny Tunedal, och skådespelerskan Livia Millhagen. Deras uppläsningar av de döda poetkollegornas dikter vävdes samman med uppläsningen  av egna dikter och en generös textväv uppkom där en mångstämmig kör löste upp gränsen mellan levande och döda.

Poeten Gunnar Harding som gjort hela det komplicerade urvalsarbetet av Margareta Renbergs dikter till den nya samlingen (precis som en annan känd svensk författare hade hon inte direkt ”någon ordning på sina papper” , så det var inget lätt arbete..) . Renberg som också var bildkonstnär rörde sig i sina dikter ofta kring det visuella och själva seendet. I en programförklaring skriver hon lakoniskt i en dikt: 

Vill jag alls bli sedd?
Jag vet inte.
Det vore kanske bra för affärerna, men en distraktion i arbetet.
Jag vill se något.

Renberg var en fena på att hitta på fantastiska titlar på sina diktsamlingar. vem vet vad nästa hade hetat om det blivit fler än två? Den första hette ”En tatuerad dams memoarer” och i baksidestexten till den har hon också gjort en annan slags programförklaring, en slags egen poetik:

”Dikter borde skrivas så att analyser och förklaringar antingen är överflödiga eller omöjliga. En dikt i sig själv vara en sorts förklaring. Om den behöver eller kan förklaras betyder det att dess ord kan bytas ut mot andra och bättre. och i så fall är den onödig”.

Åsa Nelvins dikt som delade kvällen med Renbergs är mörk, ovedersäglig, obegripligt livserfaren trots att författaren inte blev mer än 30 år gammal. ”Gattet” är inte bara titeln på hennes bok utan också namnet på de arbetarkvarter i Helsingborg där hon tillbringade delar av sin barndom tillsammans med sina släktingar. Trots att Åsa Nelvin och jag var födda samma år känns hennes skildringar från livet i kök och gränder i backarna ner mot Öresund som att läsa om ett mycket ålderdomligare Sverige. Poeten själv står glasklar fram mellan lukterna och den räliga skånskan:

Låt inte min död distrahera.
Jag hämtar den ur andras tystnad.
Mitt tandkött blöder redan
och min hjärna är av glas.
Ni kan se rakt igenom mig.
Jag är fullkomligt genomskinlig.