dessa tre bokstäver utlöses Copacabanas Litterära Tisdagsklubb. Igår var det alltså dags igen – knökfullt mellan de röda väggarna, imma på fönstren, knappt om luften och tre egensinniga författare på scen, Agneta Klingspor som läste ur sin 20 år gamla bok ”Köttryckningar” som fortfarande visade sig ha förmågan att göra just det titeln säger sig kunna, Eli Levén, just romandebuterad med vårens längsta boktitel ” Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” och Helena Boberg som läste en lång, glasklart stringent diktsvit med sådan auktoritet att publiken höll andan (vilket gjorde att luften  räckte ytterligare ett tag..) Om det sårbara i skrivandet – är det erotiken som är mest genant eller helt annan slags närhet som provocerar idag? Och hur bär man sig åt för att omskapa en så sönderskriven metafor som rosen så att den känns ny och daggfrisk? Och har andar hud? Som det sas i en av texterna – eller visade det sig som författaren påpekade – det står faktiskt tvärtom – hudens andar! Se där några av de frågor som avhandlades och flöt fram och tillbaka i rummet efter uppläsningarna. Allt fick man inte svar på, men det är precis som det ska vara med bra texter – dom ska väcka flera frågor än dem de besvarar. På hemvägen över Liljeholmsbron såg jag ner över broräcket , tänkte på Anna Odell som genomförde sitt konstprojekt just på denna bro och på de märkliga mönster som isen formade långt därnere i det svarta blänket – ett alldeles eget obegripligt vackert alfabet.