Demokratin i terrorismens skugga

Två av de fyra män som gripits i Göteborg misstänkta för förberedelse till mord har häktats. Målet för deras planer var en man som står under SÄPO:s beskydd enligt GP . Lars Vilks kan ha varit målet enligt tidningen. Från början greps de fyra misstänkta för terrorbrott och ärendet belades snabbt med förundersökningssekretess vilket de häktades advokater tycker är hämmande för rättvisan. De häktade männen nekar till anklagelserna och den enes advokat menar, enlig DN, att äklagaren har alldeles för lite på fötterna, att det inte finns tillräcklig grund för häktningen.

Det har sagts förut. Terroristerna är dagens häxor. Ett hot mot vår livsstil. De bryter inte bara mot lagen, deras handlingar, och till och med intentioner, är moraliskt och etiskt förkastliga. Naturligtvis är stämpling till brott någonting allvarligt, något som vi har rätt att skydda oss emot. Kollektivet tar sig rätten att försvara sig och sina medlemmar mot individer som inte vill spela med i de regler vi ställt upp för vilka beteenden som är godtagbara. Det finns lagar och regler som är moralistiska, brott utan offer, som bälteslagen eller narkotikalagstiftninginge, eller rättare sagt lagar som bestraffar människor som tar beslut som visserligen riskerar att skada dem själva, men som inte behöver betyda att någon annan kommer till skada. Och för det mesta är det vettiga regler, om vi ska ta hand om varandra, bära människor när de hamnat i svåra situationer så har vi rätten att hindra dem från att skada sig själva, till en viss gräns, men sådana lagar ger utrymme för en hel del godtycke. De människor som anklagats för barnpornografibrott efter att man har hittat teckningar föreställande minderåriga i situationer som kan tolkas som sexuella i deras datorer behöver ju inte ha begått värre handlingar än en intendent på ett museum som handhar statyer föreställande nakna, knubbiga pojkar med vingar - keruber. Den som rökt cannabis på semestern i ett land där drogen är legal begår ett brott i den stund han kommer hem till Sverige igen, hur liten mängd THC man än kan uppmäta i hans blod likställs det med innehav.

Stämpling till brott är en komplicerad historia. Om polisen hittar ett par snubbar med huset fullt av skjutvapen och väggarna fulla med planer på hur de ska ta livet av någon så är det ju solklart. Men det är väldigt lätt att rent paranoida impulser styr när vi letar skyldiga. Det är en extremt känslig process, våra behov av att få färklaringar inte bara till varför samhället ser ut som det gör, utan också till våra personliga, primitiva rädslor, gör att det är lätt att hitta bovar där det egentligen inte finns några.

I grunden beror det på två besläktade socialpsykologiska mekanismer. Det första kallas det fundamentala/primära attributionsfelet och beskrevs först av den amerikanska socialpsykologen Lee Ross. Människor har en tendens att ävervärdera personliga egenskaper när vi ska förklara olika beteenden hos andra och undervärdera kontextuella faktorer. Om vi ser någon göra något fel söker vi alltså efter förklaringar i dennes personlighet snarare än i den situation där personen gjorde fel. När vi ser på oss själva vänder vi på steken. Vi övervärderar omgivningens krav, omständigheterna, och undervärderar våra personliga egenskaper.

Denna tendens är ännu starkare när vi ser på medlemmar av grupper som vi upplever som mer annorlunda oss än andra. Det intressanta är att vi inte ens behöver veta på vilket sätt de skiljer oss åt. Anders Lange på Stockholms universitet studerade hur vi upplever annorlundaskap och kom fram till att den upplevda skillnaden i sig förklarar mer än den faktiska skillnaden.

Den andra mekanismen är stabilitetsillusionen. Vi ser oss själva som föränderliga, ser vår egen kultur som dynamisk och föränderlig, men andra som stabila. Finnar är supiga, hårt arbetande lantisar, alldeles oavsett tid och omständigheternas påverkan. En tjyv är alltid en tjyv.

Vår protestantiska skamkultur, till skillnad från de katolska ländernas skuldkulturer, gör oss extra känsliga för såna tankar. Handlingar som anses omoraliska och olagliga ses som resultatet av människors personlighet och som något som de åtminstone borde vara medvetna om att de inte borde ha ägnat sig åt, inte som effekten av sociala förhållanden eller faktorer som individen inte kunnat göra så mycket åt.

Det är mekanismer som uppkommit för att skydda oss. Antagligen har de sina rötter ända tillbaka till den tid då vi levde i ganska små, släktskapsbaserade samhällen. Det spelade ingen större roll vilka kulturella särdrag som skilde oss från granngruppen om de innebar en risk för medlemmarna i vår grupp. Det räckte att veta att man skulle passa sig för dem. Du känner nästan alla människor som betyder något för ditt vardagliga liv i praktiken i ett förindustriellt samhälle, är till och med släkt med de allra flesta. Sådana samhällen har mer kontakt med yttervärlden än många människor tror, men för att hålla sig utanför den moderna världen måste de per definition hålla sig på sin egen kant.

Idag är dessa mekanismer inte särskilt nyttiga. Alla som lever i moderna samhällen träffar massor av människor varje dag. Vi är beroende för vår överlevnad av människor som vi inte ens vet vilka de är. På många arbetsplatser dyker det ständigt upp nya kollegor. Det är väldigt svårt, antagligen omöjligt, för de flesta av oss att helt skydda oss från påverkan från människor som vi inte har någon relation till. Det primära attributionsfelet och stabilitetsillusionen fungerar okej som principer för att avgöra vilka människor som vi tryggt kan umgås med. Det finns tillräckligt med trevliga, snälla individer som vi gott kan lita på. Vi behöver inte umgås med idioter om vi inte vill. Ibland är det en chef eller en kund. Då får vi stå ut. Men vi behöver inte fundera på vad som är orsaken till att den där misogyna supskallen är ett sånt svin. Ingenting förändras egentligen om vi felaktigt antar att det är hans personlighet som gör att han ställer till det för sig, snarare än hans livsomständigheter.

Det är först när vi ska straffa eller behandla människor som det blir fel och i synnerhet när det handlar om kollektiva processer. Grupper har en tendens att förstärka medlemmarnas attityder och föreställningar. I grupp renodlar vi gärna ett fåtal, tydliga drag som vi upplever som positivt särskiljande. Det behöver inte ens vara sant eller betydelsefullt. Många kulturella symboler är tomma och rent felaktiga, moraliska betämmelser behöver inte ha någon koppling till verkligheten. För att skydda gruppens självbild måste den som handlar omoraliskt skiljas ut från gruppen. Den som gör fel är också fel.

Människor har i alla tider haft symboler för ondskan. Alla samhällen har behov av förenklade bilder av det som hotar dem. Djävulen, judar, häxor, barbarer. De verkliga skillnaderna är ointressanta. Själva faktumet att någon är annorlunda är argument nog för att det är säkrast att hålla koll på dem. Och tillhörigheten till den grupp av människor som har rätten att behandlas civiliserat bestäms inte egentligen av vad du i själva verket har gjort, utan av din upplevda grupptillhörighet. Och även om vi kan se att våra vänner rör sig fritt mellan identiteter, ena stunden är svensk, nästa sverige-finne, förälder, AIK:are, liberal och så vidare så visar vi inte andra människor den respekten.

Den del av världen vi bor i kallar vi Europa. USA ligger i Nordamerika. Men den del av världen där TERRORISTERNA kommer ifrån kalla vi DEN MUSLIMSKA VÄRLDEN eller ARABVÄRLDEN. Trots att långt ifrån alla är muslimer, eller ens araber där så bestäms den delen av världen av ett fåtal egenskaper, vara de flesta är negativa, i våra ögon. När svensk nazister demonstrerar eller när fotbollshuliganer slåss och vandaliserar så ser vi det inte som ett utlag av svenskheten, utan som en avvikelse från den. När människor från Nordafrika bränner amerikanska flaggor ser vi det som typiskt för människor i den delen av världen. Terrorismen är inte en avvikelse från det normala för den sortens människor, utan essensen av kulturer som vi inte har en aning om hur de är funtade.

Och eftersom de andras handlingar är ett resultat av deras personlighteter och eftersom vi inte har gjort något fel så anstränger vi inte oss för att hitaa förklaringar till varför det är som det är. Ondskan, den personliga varianten av den i alla fall, blir obegriplig, irrationell och omöjlig att förstå, hantera och förlåta. Det är nödvändigt för att vi inte ska tvingas fundera på vad det är som får människor att spränga sig själv och andra i luften. Det är nödvändigt för att vi inte ska behöva förstå den enorma komplexiteten bakom det vi kallar terrorism. De gör vad de gör för att de är som de är och eftersom de inte vill spela rent så har vi rätten att försvara oss emot dem.

Jag tycker inte det minsta synd om en snubbe som hänger kilovis med sprängämnen runt midjan och spränger sig i luften i hopp om att komma till paradiset. Det är idiotiskt. De värderingar som många i den kulturkrets där man rekryterar terrorister äcklar mig. Och alldeles oavsett hur relativistisk jag kan låta tycker jag att brott ska beivras, att människor fan får hålla sig till lagen. Men när demokratiska spelregler åsidosätts med hänvisning till rent mytologiska begrepp blir jag förbannad. Ingen tjänar på att vi börjar att behandla vissa människor enligt andra regler än oss själva. Terrorism går inte att försvara, men när vi ska försvara oss emot den är det enormt viktigt att vi inte kastar civilisationen och upplysningen på häxbålet.

Jag kan inte bedöma om de två häktade i Göteborg är skyldiga och vad de i så fall är skyldiga till, men vi lever i en demokrati, i ett öppet samhälle med yttrandefrihet och offentlighetsprinciper som inte bara är till för att släcka allmänhetens nyfikenhet och tillfredsställa mediernas sensationslystnad. De högre principerna är också, och kanske främst, till för att skydda individen. De förankrar oss i tider av oro och snabba förändringar. De ska verka som olja på vattnet när paniken sprider sig i samhället och det är viktigt att respektera dem också i paranoida tider