Jag älskar min morfar. Men det är klart att jag undrar.

Det gjorde jag aldrig förr.

Förr såg jag bara honom som mitt livs levande morfar, varenda jul, varenda sommar, ibland någon gång däremellan. Då tog jag tåget till honom och mormor, hem till dem i deras by. De väntade alltid på mig när jag kom. De hade alltid köpt något åt mig.

Annars satt min morfar mest i vardagsrummet i sin fåtölj – ingen annan fick sitta i just den – och rökte eller tog en öl, allt medan han tittade på tv. Han tittade mycket på tv. Ibland tittade han bara på tv. Jag hörde honom aldrig slösa med beröm, inte om tv-programmet, inte om det som jag hade lärt mig i skolan, inte mot livet överhuvudtaget.

Innan jag fortsätter måste jag berätta att min morfar är tysk och att jag är halvtysk. Och att jag var mycket i Tyskland när jag var ung eftersom mina föräldrar skilde sig tidigt och när min mamma skulle återvända till jobbet i Sverige efter den korta semestern, så stannade jag resten av sommarlovet hos min mormor och morfar.

Jag tyckte om att vara där och att få in det tyska i kroppen, och då menar jag inte bara språket – där själva rörelsen, det som ska hända, kommer sist i meningen – utan också alla andra rörelser, mentaliteten, tänket, tonfallen, sättet att se på livet och döden och alla stadier däremellan.

Min morfar hade hand om skötseln av vägarna i byn där han och mormor bodde, strax utanför Kiel. Han höll dikena rena, han sopade, han fixade med vägskyltarna. Det var ingen i byn som inte visste vem han var, han var alltid ... synlig, som om det var han som var vägen framåt.

Det där rika umgänget levde vidare när han blev pensionär, som om ingenting hade hänt. Men jag märkte lite smått att när han och jag promenerade i byn så snackade männen och kvinnorna vi mötte mest om väder och vind och lotter och ombyggnadsplaner och nya trafikförordningar.

Aldrig om det som hade varit, som om det handtaget inte gick att hålla sig i.

Och det där, att det mest var det nya i livet som vi snackade om, kan jag nu se nya tidslager av: att det nya också hade vemodiga stråk av det gamla i sig, att det alltid finns spår som döljer smärta och svärta. Jag minns till exempel att vi aldrig kunde gå någonstans utan att han hittade något på vägen som han tvunget skulle ta med sig hem. Det kunde vara krokiga spik, en list, en cykelpedal – trots att han redan hade mer än nog med spik och lister och cykelpedaler. Han lade dagens fångst i sin lilla bod och inne i den hade han perfekt ordning. Jag frågade honom några gånger vad han skulle med alla dessa tusentals delar till och vad allt katalogiserande syftade till, men gav snabbt upp, för det enda han muttrade till svar var att om jag hade levt som han hade levt, så skulle jag förstå.

Det svaret förstod inte jag, en ung grabb från Malmö. 

Och då hade jag ännu inte börjat undra. Jag bara ... levde, sög in världen, och var glad över att jag fick nya, tyska liv in i mig: de halta och lytta som varit med i andra världskriget, tidningarna som berättade om högt och lågt, autograferna jag fick av fotbollsidolerna, texterna till det nya Beatlesalbumet, traktorn som jag buskörde, bumerangen jag kastade på fälten bakom mormors och morfars hus, breven jag fick av min brevvän i Bristol – och ibland åkte jag in till Kiel, gick gågatorna, såg att nästan allt var byggt efter att stan bombats sönder under kriget.

Jag kan mycket väl säga att det var lyckliga år. Men det var, förstod jag snart, lätt att vara lycklig när man kom från Sverige. Under kriget förlorade min mormor sju av sina åtta syskon. (Hur mycket sorg fanns det i väggarna och golven och taken i hemmet där min mormor och min mamma bodde?) Och min morfar hamnade i ryskt fångläger och satt där i flera år. Ingen trodde att han levde. Hur skulle han ha kunnat göra det? Tiden gick snabbt, för dagarna och nätterna behövde gå undan. Det krävdes nya tider för att det som stod upprätt inte skulle rasa. Så en dag – verkligen vilken dag som helst – så ringde det på dörren. Det kunde ha varit någon som kom med beskedet att min morfar stupat, att dödsattesten var underskriven, men i stället var det min morfar. Livs levande. Om det är det som det ska kallas. Han gick inte att känna igen. Vägde mycket lite. Och hade blivit mycket kort. Och mycket stukad.

Och så skulle livet fortsätta. Utan många av de nära och kära som nyss fanns. Med en optimism som inte fanns, men som var tvunget att finnas. Det var därför som min mamma och hennes syster som föddes före kriget fick ett syskon skapat efter kriget.

Nu var de tre systrar.

Men vem var min morfar?

Jo, det var han som helst åt middag i sin tv-fåtölj. Vi andra åt i köket. Han samlade ihop och åt fettet som vi andra skar bort från köttet. Det fanns inte en maträtt som kunde vara fet nog för honom.

Jag frågade också om det några gånger. En enda gång fick jag något som liknade ett svar, något om hur det var när han satt i fångenskap och fick nästan ingen mat alls.

Samma sak gällde cigaretterna. Han hade, eftersom han saknat det så länge, en cigarett i munnen hela tiden. Förutom när han jobbade. Då sopade han, då sågade han, då rensade han – då var det en uppgift som skulle klaras av, och som skulle klaras av bra. (Nu tänker jag: sträng mot sig själv, sträng mot hela världen, mot alla slags skiftningar.)

Vad gjorde han under kriget, innan han blev tillfångatagen?

När det ämnet var uppe någon gång, eller det kunde misstänkas att den frågan skulle visa sig, så avbröt min mormor med berättelser om att hon såg Hamburg brinna under kriget, och det såg hon minsann på tio mils avstånd. Hon sa något om att hon kunde ställa klockan efter alla bombräder, så precisa var de, dag efter dag. (Hade min morfar en klocka i fångenskapen? Skapade han sin egen tid?)

Så gick några år. Min morfar pratade allt mindre. Vi gick allt färre promenader. Jag erbjöd mig att hjälpa till i trädgården och han lät mig göra de allra enklaste sysslorna. Jag höll mig allt mer till min mormor och följde med på hennes brevbärarrundor. Vi cyklade på gatorna som min morfar gjort rena och jag grundlade min skräck för hundar eftersom vi under en vanlig runda mötte minst en handfull argsinta byrackor.

Och sommarloven blev ... inte bara sommar. Jag tyckte inte längre om att tjuvkoppla traktorn. Jag tyckte inte heller om att dagarna bara kom och gick.

Och så dog min morfar. Alla sa att han aldrig blev människa igen efter kriget. Som om alla renhållningsår inte fanns. Som om han inte var pappa och make och morfar.

Och så blev det begravning och så satte jag mig i hans tv-fåtölj och märkte att tv-programmen hade krympt och att jag, en av dem som fick leva, hade kriget i min kropp fastän jag inte visste var det hade gömt sig.

Och så gick många år och nu i veckan läser jag (i nya Der Spiegel, nummer 36) en berättelse av Ferdinand von Schirach. Han blev mycket känd för boken ”Brott”, som också finns på svenska. Om några månader kommer ytterligare en av hans böcker, ”Skuld”, på svenska (både ges ut av Albert Bonniers Förlag). I Tyskland publiceras nu hans första roman, ”Der Fall Collini” (Piper Verlag), som handlar om hur vi handskas med krigsförbrytare.

Ferdinand von Schirach är försvarsadvokat i Berlin och har länge slagits med frågor om skuld och ansvar och vad det är som föder en stor och en liten och en omätbar brottslighet. Han är barnbarn till Baldur von Schirach som under Nürnbergrättegångarna dömdes till tjugo års fängelse för brott mot mänskligheten. Det är minnena av hur det känns att vara släkting till någon som gjort något oförlåtligt under kriget som Ferdinand von Schirach nu simmar omkring i. Han ger för första gången bilder av hur det var när Baldur von Schirach frisläpptes, vad andra släktingar hade på sig när de hämtade Baldur von Schirach vid fängelset, vad det betydde och betyder att ha samma namn som en förbrytare. Hur och vart familjen flyttade. Att man inte sa ordet fängelse, utan Spandau. Hur Ferdinand von Schirach hann bli tolv år innan han riktigt förstod vem han var barnbarn till. Hur han i skolan träffade också andra som var släktingar till kända nazister. Hur han läste på allt mer om krigslagarna, hur han försökt och försöker förstå mekanismerna som ledde till krigsförbrytelserna.

Och hur han numera kommit fram till ett enda svar på alla frågor kring hur man påverkas av att vara släkting till en känd krigsförbrytare och ofta få frågor kring det: ”Man är den man är.” Eller, som det också kan sägas: ”Du är den du är.”

Så ska livet nu levas vidare. Han har kommit till en punkt, som kanske inte är den riktiga punkten, men det är åtminstone en hållning, något att hålla sig i och hålla sig till.

För mig, som de senaste tio åren allt mer undrat över vilka hemskheter min morfar gjorde under kriget innan han tillfångatogs, översköljs av den attityden och tänker, utan att intellektuellt orka tänka efter, att det är så jag ska lägga tänkandet tillrätta nu. Vi alla som har släktingar – en morfar, en far – som kanske gjort något hemskt, och vars namn vi kanske bär, måste bort. Inte från namnet, i bästa fall är ett namn ju bara ett namn. Utan bort från de hemska fantasierna. Bort från att gissa. Bort från att befara. Bort från att tänka att ondska ärvs. Bort från tvånget att behöva bära andras skulder. Ferdinand von Schirach berättar lugnt, men med mycket vrede mellan orden, om släktingen som mycket väl visste vad han gjorde under kriget, som medvetet skickade folk i döden, allt medan han levde sitt eget liv utan att på något synligt sätt bry sig om sina dagliga förbrytelser.

Han var den han var.

Min morfar – vars namn är väldigt lätt att ändra en aning och översätta till svenska, för då betyder det fred – var den han var. Jag är, återigen, den jag är. Och ser numera min morfar på långt håll för det är en ljus dag, rena nödblosset. Himlen är full av svalor och hela moln och det blåser bara svagt och stötvis. Min mormor har skickat i väg mig med fet lunchmat till min morfar. Han går just där vägen kröker i byn, vid vattendraget, nära krogen. En bit bort ligger posten och mataffären som visst har lunchstängt nuförtiden. Min morfar sopar undan småsten och vem som helst kan tänka att man inte kan sopa undan det som varit, men vem som helst kan ju tänka vad som helst i vilken tid som helst. När jag närmar mig min morfar, som lutar sig mot sopkvasten, säger han - och det är just då jag börjar gråta, bortom rädslan - att han så sent som i går sa till min mormor och min mamma att jag en dag kommer att vara längre än sopkvasten.