Någonstans börjar det. Det börjar med någon. Någon som gör något. Och så växer det.

Det är en banal iakttagelse, men också den gror, också den blir smått upprorisk när Ane Brun i dag den 7 september släpper albumet ”It All Starts With One” (Balloon Ranger Recordings). För Ane Brun tar slitna ord, putsar dem, och ser till att de hörs kristallklart – särskilt när kompet vill dra med mig in i andra hörselgångar.

Jag har lyssnat på Ane Brun sedan debuten 2003 just för att hon snackar med mig och för att det är ett samtal som inte har det vanliga flirtandet i sig. Här finns alltså inget tydligt A som leder till B, inget vanligt Ane till Brun, utan mer ett halvlöst påstående som likväl kräver att jag svarar när jag väl hör hur den egentliga frågan lyder. Hon ljudar till exempel ”All this time/I’ve been drawing your lifeline/as I held your hand in mine” och jag svarar: Nej, nej, nej, du höll inte på med något tecknande och du höll mig inte kärleksfullt i handen – du högg mig i sten och du höll fast mig, du skulle tvunget ha det så att jag skulle följa dig i dina steg, i ditt tänkande. Tills hon avbryter mig med att smeka min kind med orden: ”Prove me wrong.” Som om hon säger: Kärlek ska inte stressas fram. Som om hon också säger: Ibland orkar man inte tro på slumpen. Och som om hon dessutom tillägger: Du verkar vara en sådan som brukar drömma om kyssen som ska få dig att svimma.

Så har hon mig.

På det här nya albumet, hennes fjärde, finns nu en ny del av hennes röst och den är bergochdalbanig: ibland faller den samtidigt som den ger svindel. Den kan ändras i en och samma mening och det finns verkligen rader som jag lyssnar på många gånger utan att förstå hur glidningen går till, den bara känns i medkänslan som när hon sjunger ”Right from the start we were old”. Vart tar man vägen med den åldern, med de (skratt)rynkorna? Speciellt när hon ordinerar: ”Tell this tale to me.” Så är vi där igen: i snacket, i ordbytet, också när hon säger att hon inte tror på mig. ”Take me out to sea/away from you and me.” För vi står alla i vägen förr eller senare.

Morgondagen kommer som vanligt bakifrån och världen är ständigt ny och gammal, i vintermörker och höstsol. Flera gånger fastnar jag i det enkla omdömet att det här låter som ... mycket svävande och mycket rytmisk världsmusik, också när det är det enklaste pianoplink. Detta är inte musik som väntar på sin tur, den växer och den klingar ut, men den låter allra mest som hjärtslag, de jag behöver och de jag aldrig velat höra. Vad ska jag göra när de här dubbla känslorna förenas och kryper allt närmare?

Jag har lyssnat om och om på det här albumet i flera dagar och jag vet att jag inte är klar på länge än. Inte bara för musiken, inte bara för orden, utan för att Ane Brun färgar livet nytt, eller rättare sagt kräver av mig: Gör världen ny, upplys dig, facklan syns nämligen allt mindre och ”I’ll need both my hands to hold my own”. 

Stig Hansén 
 

PS: Ane Brun har länge turnerat med legenden Peter Gabriel inför mycket stor publik. Nu blir det också en turnésväng i Sverige på egen hand: 4 oktober är hon i Stockholm, 7 oktober i Göteborg och den 8 oktober i Malmö.