Tony och Adrian – en gång gick de i skolan tillsammans. Tony är pensionär nu. Skild. Sköter sig. Lever sitt liv. Men vad är det minnet gör med honom? Han tänker om sitt liv. Han försöker tänka om sitt liv.

Julian Barnes, som är ett aktat författarnamn över stora delar av världen, är i sin alldeles nya ”The Sense of an Ending” (Jonathan Cape) mån om de små orden. Han skriver korta meningar, laddar dem med små iakttagelser, driver berättelsen framåt genom växande tillbakablickar.

Och det är Tony som berättar i jag-form om gänget i skolan: han själv, Colin, Alex. Men mest av allt om Adrian. Adrian, den långe, den blyge. De närmade sig varandra långsamt, Adrian gjorde alltid finurliga associationer när lärarna ställde sina frågor, speciellt när det gällde det som varit: gamla kungar, krig, maktordningar. Adrian drev underskruvat med alla, men med allvar.

Så gick åren, de fyras gäng lovade varandra att de skulle hålla kontakten, allt i väntan på  att friges så att de skulle kunna leva sina liv. De snackade om Sturm und Drang, trodde sig vara världsvana, men mest av allt var de pretentiösa – vad är ungdoms(s)åren annars till för?

Vi skyller, sa Adrian redan tidigt, på några få så att resten av oss blir friskrivna.

Så där höll han på  och Julian Barnes pumpar via Tony in en långsam spänning som gör att jag på nästan varenda sida känner tick-tack-livet, det som får vissa känslor att leva fortare än andra.

Och plötsligt är alla gamla och Tony minns att det viktigaste när det gällde att få hem kvinnor var att ha rätt böcker i bokhyllan. Men han lärde sig också att ingen orkade vara riktigt allvarlig om allvaret. Man måste lära sig leva med alla förluster; det vuxna innehåller också barndomen. Det blir allt tydligare när en i de fyras gäng – jag ska inte avslöja vem – tar livet av sig, och de andra lär sig att vissa måste överleva för att det finns en berättelse att berätta, och den som inte får höra den vet egentligen inte varför han lever. Det gäller också i riktigt hög ålder, när mer och mer handlar om dagböcker och vem som tyckte vad om vem. Ålderdomen blir i utkanten också lugn och ro, läsning, njutning, musik. Kvinnorna blir något annat: lite ånger – men också känslan av att det finns alltid en kärlek som man inte ångrar.

När man är ung drömmer man sig en framtid, när man är äldre drömmer man sig ett förflutet. Det är det som Julian Barnes berättar om och till råga på allt kommer han nu med ett slut som elegant vänder på många av föreställningarna som tidigare dykt upp i boken. Ja, ”The Sense of an Ending” är en pärla på 150 sidor som får mycket sagt om den del av döden som vi kallar livet.