Det kan ju vara den där mannen där borta. Han i hörnet, han som nyss flyttat hit, eller hur?

Men om den typiske seriemördaren är en man som dricker lite för mycket, som är lite ensam för mycket, som intresserar sig för mord lite för mycket – är det då inte kompisen NN där i hörnet som passar in lite för mycket på den beskrivningen?

Men förresten, varför kan man inte se på allt med andra ögon, att det värsta med att de fem prostituerade som mördades var kanske inte att de mördades, utan att de drog till sig en massa män till området, män som i förlängningen hotar också våra döttrar? Ska vi då inte egentligen tacka mördaren, inte för att han orsakade de prostituerades familjer stor sorg, för det är för hemskt, men för att han ändå gjorde området lite bättre att bo i?

Så kommer frågorna, mest från sidan, ibland ur mungipan, då och då när någon av de tiotalet skådespelarna är på väg att vända sig om – och jag har aldrig sett en bättre föreställning. Nej, ”London Road”, som spelas på National Theatre i London, är den pjäs som mer än någon annan jag fått vara med om både ler åt/med mig och kryper upp i min famn och lägger sig mycket, mycket nära alla svåra känslor som finns i hjärtat.

Den hade premiär den 14 april i år och jag såg den häromdagen. En enkel scen. En enkel teatersalong i mörka färger. Det sätts fram stolar. Någon kokar te. Det är dags för ett möte. Folk samlas. Mumlar. Hejar på varandra. Vad ska de göra? Fem prostituerade har mördats, och den misstänkte mördaren bor på London Road i Ipswich, bara ”några hus bort”. Polisen sätter upp sina brottsplatsmarkeringar och kan inte svara på något. De som bor där måste gå omvägar för att få komma hem. Vänner de har ser deras liv i direktsändning. Reportrar överallt. Sändning.

Och mottagning.

Pjäsen, skriven av Alecky Blythe, är alltså, som det heter, based on a true story. De som bor i området är alla intervjuade, det är deras röster som hörs. Clare. Rosalie. Kate. Hal. Nick. Och de andra. De går på sin gata, ”How are you there?”, de fixar med sina blommor ”rhubarb, the old-fashioned margarites, the daisies”, de möter någon de känt i hela sitt liv, ”Very good, how are you?”, någon patrullerar på natten och håller koll, ”not too bad, not too bad”. Den misstänkte mördaren, Steven Wright, häktas, och huset han bor i blir snart ett icke-hus som ägs av en icke-person. Grannarna resonerar om bevisen mot honom. ”Now it’s the waiting game.”

Och de gör det som om de är i en sedvanlig pjäs, med dialoger och monologer, si och så, så och si, och ibland sjunger de - nyckelmeningar återkommer, det är ensamma röster, det är röster i kör. Mycket glider ihop, och också det talade låter ibland som halvsånger: tonfall, glidningar – som om gränser är förbjudna. Det är alltså inte en musikal, inte en renodlad talpjäs – utan ... ”London Road”.

Föreställningen varar två och en halv timme inklusive paus och tack och lov för pausen, för den behövs. Jag behöver andas. Alla vi i publiken behöver andas. Vi tar något att dricka, vi går på toaletten, men det vi gör är egentligen att vi bara tar igen oss, vi samlas krafter.

För den här föreställningen är in your face. Det går inte att backa undan. Som när de prostituerade kommer in på scenen, de som har vänner som mördats. De bara står där i halvljuset, i skuggorna, vilar på högerfoten, vilar på vänsterfoten, vaggar lite, i en tystnad som varar kanske tre minuter, som naglar fast publikens blickar: Se på oss. Så här ser vi ut. Nu har vi nästan inga kunder länge, bara några få stamkunder som gör att vi trots allt kan hanka oss fram.

Och runt dessa prostituerade försöker folk få igång ett vanligt liv, trots avspärrningar, trots möten, trots förhör (”hur ska jag minnas när jag gick hemifrån häromdagen, vem jag mötte, vad jag tänkte, om jag såg något ovanligt?”), trots journalisterna, trots osäkerheten, trots det rättsliga som maler vidare. Det ordnas tävlingar i vem som har den snyggaste trädgården och till och med de som har bara en asfalterad p-plats som trädgård kan få ett tröstpris.

Tajmingen i den här pjäsen är inget mindre än sensationell: rösterna kommer, rösterna går, någon sitter i en soffa, någon är på väg till puben, någon ställer frågor till oss i publiken – och det sitter på tiondelen av en sekund. Frågetecken blir utropstecken som blir kommatecken och mitt i allt kommer de små pauserna som gör att det som påstås fastnar innan det glider undan och dyker upp en stund senare. Och musiken som kommer från andra våningen, ja, som sånger från andra våningen, lägger nya lager på föreställningen, ser till att harmonin är där när man minst väntar den, ja, ser till att lägga tonslingor som är de mest romantiska jag hört på länge, bara för att strax därpå dra mig in i ackordgångar jag knappt trodde fanns.

Musiken och rösterna säger att så här kan det låta i några kvarter kring en brottsplats där fem prostituerade mördas, dit det kommer så många poliser att ”det aldrig varit så tryggt att bo här som nu”, där dygnsrytmen blir något ingen känner igen men måste känna för att livet ska kunna levas.

Jag vet inte hur jag någonsin kommer att kunna gå på en teater igen och se en pjäs utan att jämföra den med ”London Road”. Och när jag kom ut från föreställningen och liksom tvingades släpa kroppen med mig, så passerades jag av en tanig, sliten räv. Han skyndade långsamt, som om han egentligen ville i väg snabbare än snabbt för att han kände sig jagad, men inte hade kraften. Räven smet in under staketet som omringade byggnadsarbetsplatsen vi snart kom till, som om han trodde/hoppades/ville att han där inne kunde bygga sig ett bo där han kunde vila länge, som om han trodde/hoppades/ville att han kunde bygga sig evig ro.