I morgon den 18 augusti kommer Henning Mankells nya roman ”Minnet av en smutsig ängel” (Leopard) ut. Jag ska strax säga något om den.

Men först vill jag berätta om en dansföreställning jag såg tidigare i sommar på Dansens hus i Stockholm. Det var det brittiska danskompaniet DV8 som framförde ”Can we talk about this?”

Ämnet den här gången var muslimerna.

Och det som de tio medlemmarna gjorde med sina kroppar kändes långt ut i salongen: från allra första sekunden – ja, jag menar verkligen det – så visste jag inte hur jag satt och om stolen var stilla eller på väg någonstans. Kropparna på scenen böjdes hit och de böjdes dit på ett sätt som vände på himmel och jord. Dansarna – vita, svarta, unga, gamla - lekte med tid och rum och uppfann helt enkelt nya rörelser. Mot väggar. Mot speglar. Mitt på golvet. Med bara några få tv-skärmar vid sidorna. Allt medan de pratade, utan att låta det minsta andfådda. De kom med det ena vittnesmålet efter det andra om vad muslimer gjort mot dem som kritiserat islam. Det var de danska Muhammedteckningarna, Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali, Theo van Gogh, med flera, med flera. Och det var mycket konkret. Så här och så här gick det till: hoten, misshandeln, morden. Det repeterades. Det maldes in. Studsande och rullande.

Frågorna haglade mot publiken som fortfarande försökte få ner fötterna på golvet: Är det här rätt? Står vi över detta handlande? Är vi så rädda för att kritiseras för att vara rasister att vi inte vågar säga ifrån om de här övergreppen? ”Nej, vi kritiserar inte islam, vi kritiserar muslimer som begår de här brotten.” Öst mot väst. Islam mot kristendom. Koranen mot Bibeln.

Hela tiden satt jag och tänkte på alla invändningar jag hade. Om demokratiska fri- och rättigheter. Det gick också lätt att tänka på att det här snackandet och påståendet kunde ha skrivits av sverigedemokrater och av sådana som säger att ”jag är inte rasist, men ...”.

Jag tänkte också att danskompaniet, som varit in på tabubelagda ämnen tidigare, var vigt nog att ta in dansen i den här debatten, men också gjorde det enkelt för sig, för till varje bild och påstående finns det en motbild och andra fakta, men dessa kom aldrig fram.

Eller rättare sagt: de kom inte fram med ord.

De kom fram med danskompaniets rörelser, danssteg, akrobatik. Som när den engelska parlamentsledamoten berättade om varför hon angreps när hon bara sa som det är med hedersmord och tvångsgifte och fatwa – samtidigt som en man bar omkring på henne, höjde henne, sänkte henne, och hon satt på hans kropp medan hon drack a nice cup of tea.

Och så var det alltmer, tänkte jag: Orden var raka, men framförandet var böjligt och krängande, ja, uppåt väggarna. En sak hit, en annan sak dit. På kroppen. Utanför kroppen. Bakom ett skrivbord. Under ett lysrör. I skuggan – och detta syntes först efter själva föreställningen.

Och nu är jag alltså hos Henning Mankell och hans skrivande. Hans nya roman, som delvis grundar sig på fakta, handlar om kockan Hanna Lundmark som för hundra år sedan lämnar Ljungan i Sverige för att ta sig ut på de vida haven. Hon kommer på ett svenskflaggat ångfartyg, hamnar i Lourenco Marques, i ”Portugisiska Östafrika”, hennes man dör, hon skapar sig ett nytt liv – som bordellmamma.

Mankell ger henne en viktig barndom. Pappan som är skogsarbetare kallar henne för en smutsig ängel. Mamman vet inte vad uppgivenhet är och har krafter som hon inte låter gå till spillo.

Hanna Lundmark kommer från en barndom som är lika med köld. Nu hamnar hon i en verklighet ingen kan drömma eller för den delen dansa sig undan. Det är ingen tid för sagor, som Henning Mankell uttrycker det, nu gäller livets berättelser. Här är prostituerade, och vi ser dem tydligt. Här är sjuksköterskan som Hanna lär känna när hon själv blir sjuk. Här har hon beskyddare. Och här finns ett liv utanför bordellen.

Hanna Lundmark förstår ofta inte vad som händer. Hon vill väl. Hon ordnar mycket för andra. Hon sätter sitt liv på spel genom att fråga sig vad det är för liv hon lever. Och vet inte riktigt vad det är som hon gör och varför hon gör det.

Mankell skriver att vita blir konstiga när de kommer till den afrikanska kontinenten, och detta visar sig på tusen och ett sätt.

Och det är just detta som lockar i Mankells berättelse: Orden säger en sak. De kan vara lite för stora. De kan vara lite för präktiga. De kan vara lite för sammanfattande och självklara. Men just genom att Mankell placerar dessa lite för stora, lite för präktiga, lite för sammanfattande och självklara ord i den ordning han gör – så får de kraft och rörelse. Han skriver en sak och vi ser samtidigt en annan. Det uppstår något tredje som växer och växer.

Och detta det tredje gör att berättelsen får liv och lever vidare. Mankell låter Lundmark göra något och säga något och det får följder. Hennes godhet är inte bara god och berättelsen blir inte på något sätt bara svart och vitt.

Det är, precis som hos danskompaniet, allt viktigare att vi bejakar att det måste gå att tänka två  tankar och två rörelser samtidigt. Och att det är en av konstens uppgifter att få oss att tänka på sådant vi inte vill tänka.