• Det finns ett bombhot. I Gnesta. Alltså en bit längre fram på linjen. Polisen förbjuder oss att åka en enda meter till med tåget.

Det meddelades i går, tisdag förmiddag, när jag satt på tåget från Stockholm mot Göteborg. Bombhotet tvingade oss till stillastående och tiden gick och folk pratade om hunger och törst ... men jag mättade mig med att läsa om Shen Congwens mästerverk ”Gränsland” (som nu återutges på Tranans förlag).

Och i stället för utropet om bombhot så lyssnade jag på Shen Conwens gamla utsaga:

- Jag har aldrig i hela mitt liv ropat ett enda ”Länge leve!”.

Nils Olof Ericsson och jag intervjuade Shen Congwen några gånger hemma hos honom i Beijing inför att vi skulle ge ut ett urval av hans bästa berättelser. Det var sommaren 1987. Shen Congwen, som föddes 1902, var sjuk, hade svårt för att prata, men var ett friskt bevis på konsten att aldrig ge efter. Kommunistpartiet kritiserade honom starkt, men hellre än att skriva tillrättalagda beställningsarbeten, så teg han. Och skrev om arkeologi och om historia. Genom att skriva om annat fick han också mycket sagt.

Nu, medan tåget står still och hotet fortfarande ekar och gör allt fler oroliga, läser jag alltså honom igen, om klippstupen, smältvattnet som fyller dikena runt fälten, bambudungarna vid åarna. Och om flodskepparna och bönderna och soldaterna och ämbetsmännen.

Men mest av allt är här insikten att det viktiga är att fostra det egna jaget. Det står inte i motsättning till andra. Snarare, skrev Shen Congwen, får man genom att utvidga den egna personligheten en djupare förståelse för vad det innebär att vara människa. ”Att känna människan utan att förstå komplexiteten är att blott göra en enkel summering av enskildheter.” Med andra ord: Eftersom vi alla måste dö, så bör vi medan vi finns till förstå vad det innebär att leva.

Några månader efter våra dagar med Shen Congwen så dog han. Bland det sista han sa till oss var att han härdades i den process som det innebar att själv upptäcka skrivandet.

Han skrev: