No Woman No Cry, (spotifyspellista)

Det är en genial låt. En arketypisk låt. En sång som bär på sitt eget harmoniska universum. Ackorden är mer än lovligt grundläggande. C, G, Am, F med lite variation i refrängen, eller kanske snarare omkvädet. Du behöver bara kunna hålla tummen och två fingara som en gaffel med tre tänder och flytta runt dem i rätt mönster på ett piano. Bob Marley spelade in den 1974 till plattan Natty Dread, men åtminstone här i Sverige var det liveversionen från "Live!" från 1975 som blev den verklig hiten.

Bob Marley, (Youtube)

Ingen kan ha undgått att höra låten. Den har tolkats av massor av andra artister i mer eller mindre lyckade versioner. Det finns till och med en vidrig version på svenska som bland annat har spelats in av Sten & Stanley.

Den version som de flesta tänker på är nog Boney M:s. Det märkliga tyska discobandet gjorde en version bara något år efter att Marleys version blivit en hit. Det är svårt att veta säkert om han var först med det, men jag tror att Boney M:s producent Frank Farian tillförde det envist gnidande riffet som med tiden blivit låtens kännemärke som cover. Det är så inbränt i det kollektiva medvetandet att många inte minns att riffet inte finns i The Wailers version.

Jag är rätt förtjust i Boney M:s version. Den ligger så långt man kan komma ifrån originalet socialrealistiska berättelse, men när de uppträder i det tyska tevebolaget ZDF:s program Kultnacht för en grånande publik som applåderar ett kvartett som antagligen inte ens sjungit in låten får begreppet verfremdung nytt liv. Då spricker illusionen. Det är som att höra stekarpacket sjunga Staten och kapitalet i Visbys hamn en sen sommarkväll eller se medelklassvennar dansa fulhip hop och vråla Jag meckar en, jag meckar två, jag meckar tre, utan att ha en susning om vad som meckas.

Det händer hela tiden med upprorisk musik. Den tämjs, kultiveras, dödas. Ibland för alltid. Ibland överlever den. No Woman, No Cry var farligt nära undergång under ett par decennier. Misshandlades och for illa, men reste sig till slut.

Boney M, (Youtube)

Texten är ovanlig för Marley, om det nu är han som har skrivit låten, på LP:n Natty Dread är det en Vincent Ford som står som låtskrivare. Ford drev ett soppkök i Trenchtown, en kåkstad i Kingston. Soppköket sägs ha räddat massor av barn, bland annat Marley själv, från att svälta ihjäl.

Om Bob skrev låten och av tacksamhet gav den till Ford, eller om Ford verkligen skrev den lär aldrig bli utrett, men hans efterlevande drev efter Marleys död en rättsprocess som slutade med att de fick kontroll över låten 1987. I Wailers version sitter ett gäng och kokar majsgröt över öppen eld. Of which I'll share with you. På något märkligt sätt lyckas de fyra skyltdockorna i Boney M sjunga den rätt tunga texten som om det handlade om en grillfest på en välklippt gräsmatta utanför en medelklassvilla. Den struttigt obekväma tempot gör allt för att döda låten, men det liksom bara sitter. Deras version är logisk på något sätt. Fröet till den finns där i harmonierna, i den trygga rundan av alldeles vanliga ackord. Det är inget övergrepp. Tvärtom. Men efter Boney M så ville det länge inte riktigt bli någon fason på den.

Under ett par decennier studsade den runt i populärkulturen. Levde sitt eget liv, långt ifrån kåkstäder och majsgröt. Få eller inga lyckades blåsa nytt liv i den. Förrän 1996. Den hade plötsligt rest färdigt. Åtminstone gjort sin första resa. Fugees, ett par haitiska invandrare och en amerikansk sångerska hittade en ny ingång. En enkel trumrytm, en rätt slö bas en nätt akustisk gitarr och en lätt omtolkning av texten fick den utslitna låten att slå lågor igen. En kongenial version. Jo. Om jag någonsin ska använda det ordet så är det om Fugees version av No woman no cry.

De lyckas hitta tillbaka till låtens kärna. Lyckas göra texten verklig igen. För det var faktiskt Marleys storhet. Visst är kärlekssångerna vackra. Jag älskar de enkla balladerna och de dansanta upptempolåtarna, men det är hans berättelser om livet i Kingston och i de upproriska, politiska sångerna han är som bäst. Och det är där No Woman, No Cry hör hemma. Inte i borgarsalongerna.

Fugees (Youtube)

Vilken som vinner. X? Y? Z? Utan tvekan X, The Wailers version från Live! Men jag garderar gärna med Z.