Hyr en stuga en vecka. På en ö. Längst ut på udden. Utan rinnande vatten. Utan toalett. Det blåser mycket. Måsarna vilar på vindarna. Högst tjugo meter till vattnet. Klippor. Nordlig vind just nu, rätt på mig där jag sitter på altanen. Jag brukar inte vilja bo så här. Men nu behöver jag det. Jag rensar skallen. Jag stänger av det som jag inte vill tänka på.

Sitter mycket på klipporna och tittar ut på vattnet. På öarna runt omkring. Vandrar den här ön runt någon gång varje dag. Hälsar på folk. Berättar inte för dem vad jag gör här. Snackar om det som inte är viktigt och som inte kostar något. Hej. Hej då. Lagar enkel mat. Tar ett glas kava till kvällen. Och går en sista kvällsrunda.

Så gjorde jag också för fyra dagar sedan. Den kvällen fick jag en berättelse. Om den här öns historia. Om hur det såg ut för hundra år sedan bara några tiotal meter från där jag bor. Då kom rövarbanden. Bar sig åt. Ingen med sina sinnen i behåll vågade ens närma sig den här delen av ön.

Samma ö som nu sakta men säkert köps upp av storstadsbor med pengar. När barnen som ärver föräldrarna inte har råd att behålla strandtomterna, så tas ön över av dem som inte kommer härifrån från början. Det är egentligen inte mycket att säga om det. Så är det. Så blir det. Så skapas det lugn som nu finns här: sol, segelbåtar, dyra drinkar, en öbutik som överlever tack vare stödinköpen från sommargästerna. Idyll i kvadrat. Idyll i varje snack. En idealbild. Fjärran rövarbanden som höll till här.

Det finns en annan bild av den här ön.

Av brottslingar i modern tid. Jag kan historierna om dem, men tänker inte dra dem här. De har avtjänat sina straff. Vilket inte betyder att de inte haft det svårt här på ön.

Jag ser samma öar och fastland som de såg. Jag ser samma vatten. Jag ligger på samma klippor. Jag har samma vind i ansiktet och i skallen och i magen. Det är inte konstigt att jag börjar tänka fluffiga tankar, om vad det är som gör livet. Hur lätt allt kan avgöras. Att det kan hända nästan vem som helst. Också den lugnaste och mest välordnade av oss alla. Man bor mitt i idyllen som i dag kostar miljoner, sedan har man en cell, efter det har man ingenting. Man har ett jobb man älskar, man bor bra, man har vänner omkring sig – och i ett slag har man inget av allt det. Själva världen krymper. Den kan bli så liten som sex kvadratmeter, som cellen.

Vindarna här ute är större än så. Min stuga är större än så. Jag går en runda nu kring midnatt. Hälsar. Säger några ord. Till kvinnan som är ute med hunden och inte alls är rädd. Och jag tar det där glaset kava på kvällen. Lägger en patiens på datorn. Skriver några ord då och då. Ingen tv. Ingen radio. Inga tidningar. Ingen omvärld. Och ändå en frihet som inte känner några gränser. Det är därför som jag kan tänka mig att också jag kan bli en annan. Storstadsbon som nu är i en verklighet jag aldrig kunnat föreställa mig. Bortom det som vi brukar kalla civilisation. Som dömer. Som avgör. Som har lagar som är bra, men som kan bli bättre. Som har vindar som nu smeker mitt ansikte, men som i nästa ögonblick kan blåsa mitt ansikte åt många håll.