Det är stenarna. Som ser till att det ekar. Det hörs. Varje litet steg jag tar fram till författaren och reportern José Maria Pemáns grav nere i den enkelt utsmyckade kryptan i katedralen i Cádiz låter. Till och med varje andetag föder nya ljud. Det som dånar mest nu är historien om att Pemán (1897-1981) ställde sig på Francos sida i inbördeskriget och belönades med utmärkelser. Han fick också tillhöra ljusskygga ordnar och som yttersta belöning begravas här.
En liten bit bort i kryptan ligger den berömde musikern och kompositören Manuel de Falla (1876-1946). När jag närmar mig hans grav tänker jag på att han inte lydde Francos uppmaning att återvända till Spanien och här hörs den sortens melodi som åtminstone en dag som denna kan sjungas som ... att jag vill tacka livet.
När jag är på väg ut ur kyrkan möter jag en man – vaktmästare och vad mer? Pappa? Predikant? Han är i min ålder, hälsar med varm blick, och sopar golvet lätt framåtböjd för borstskaftet är för kort. Vem kan kyrkan bättre än vad han kan? Vem har mer omsorg om kyrkan än vaktmästaren?
Väl ute i det gula solljuset i denna Europas äldsta stad så kommer ännu fler ljud. Minst sju, åtta gånger i timmen är det någon av alla kyrkor som ser till att jag påminns om att klockan klämtar också för mig, som om allt är en själaringning, som om alla själar förr eller senare ska ringas hem igen. Och nu, sidan om försäljningsstånden, spelar en otroligt skicklig gitarrist och hans händer far över gitarren med en sådan frenesi att nästan allt han spelar glider ihop till en enda ton. Allt fler applåderar det han gör, som om hastighet i spelandet är det enda som räknas, så jag inser snart att han inte kommer att ge sig förrän det blir tinnitus av det hela.
Jag söker skydd en bit bort och läser författaren och reportern Ernest Hemingway (1899-1961). Han söp nästan skallen av sig, men han visste i alla fall att det gällde att nyktert hålla undan pyntet och uppvisningen. Tjurfäktaren, kyparen – de som Hemingway skrev om fick sin värdighet eftersom de var en del av Hemingways jakt på den sanna meningen. Det är därför det är lika lätt som stort att återvända till hans ord när det brusar för mycket ... och fara in i det gula ljuset här framför katedralen. Det ljuset är jag hemma i. Jag har samma gula ljus i sovrummet i Göteborg. Där öppnar jag dörrarna mot vardagsrummet och hallen. Fastän jag ligger längst in mot gården, så är det just det vaggande ljuset från gatan som är där med mig när jag ska somna och det är där när jag vaknar.
Gul är en färg som ekar och som tvekar och som har blues i sig. Kan man säga så? Kan man blanda ihop något musikaliskt och känslomässigt med en färg, trots att bluesig innehåller också den blå färgen? Redan som liten lärde jag mig att det gula är komplementfärg till den djupa blå som ibland kallas violett. I sanden är spåren violetta. När man kisar mot solen är den färg man ser mitt i ögat violett. Fast de som kan det där med färger säger att gult inte existerar egentligen. Det finns ingen färg som är gul. Den färg som vi uppfattar som gul uppstår i relationer, i sammanhang, i upplevelser.
Hemingway får visserligen fram alla sorters dagsljus, också det gula, i den postumt utgivna relationsromanen ”Edens lustgård”, men det är ljus som bara leker: redan då var han på väg in i mörkret eftersom han inte fick tag på sanningen. Ja, det är lätt att invaderas av nostalgi när man blir förälskad i döden, det sa långt senare en av Hemingways fruar, författaren och reportern Martha Gellhorn (1908-1998). Hon skrev till amerikanska tidningar från Spanien samtidigt som Hemingway. Hennes krigsreportage var flera hästlängder bättre – och vi talade länge om dem när jag intervjuade henne i London – men det ärhans krigsberättelser som i eftermälena är de mest omtalade.
Några år efter att jag varit hemma hos Gellhorn så blev hon rädd och tog livet av sig. Och Hemingway tog livet av sig för femtio år sedan just den här månaden; jägaren hann i fatt det rädda bytet: myten. Och jag blir rädd när jag här i Cádiz går in i katedralen igen, för det finns nät uppspända i taket. De ska fånga de lösa stenbitarna som ramlar ner över predikstolen, över alla utrymmen där ordnarna sammanstrålade, över rummen där så mycket musik föddes. Just när jag sitter framför korset som Jesus Kristus hänger på, så hör jag stenar rasa från taket och vaktmästaren som fortfarande sopar golvet, kanske tio meter till höger om mig, får en sten i nacken och ramlar omkull. Vem kommer att minnas historierna som han sopade fram?