Människorna i skogen har fått det straff som de förtjänar.

Det lär man sig av pjäsen ”Blodsbröllop” av Federico García Lorca (1898-1936) och jag har det i skallen när jag letar tecken efter Lorca i Granada. Han kom ju härifrån. Och jag har varit i Alhambra hela dagen som för bara hundra år sedan befolkades av brottslingar, zigenare, utstötta, sådana som Lorca alltid sökte sig till. Nu vill jag vidare i hans liv och letar och letar efter skärvorna som finns kvar.

Och märker att jag har läst så mycket av honom att hans liv och hans nydanande diktande flyter ihop. Motståndskämpe. Fängslad och avrättad. Homosexuell. Skrev pjäser. Och folksånger. Framträdde. Uppträdde. Skrev: "Jag är som en liten lysmask som fruktar att någon ska trampa på mig."

För varje år blir han, som hade förmögna och liberala föräldrar, allt mer ikonlik.

Finns Lorca i Granada? undrar jag i den sena kvällen. Ännu är det mycket folk ute, kvällen har börjat om, som om natten aldrig kommer.

Men jag kommer inte vidare i det andalusiska mörkret innan jag hyr mig en guide som kan Lorca utan och innan och som snabbt säger att han tror att stan är dubbel inför Lorca: Å ena sidan stolt över att han är känd, å andra sidan skäms många för att det var folk i stans ledning som såg till att han fängslades och mördades eftersom diktatorn Francisco Francos fascister hatade honom.

Och så är det där med att han var bög.

När stan smått motvilligt firade Lorcas hundraårsdag så nämndes det överhuvudtaget inte att han var bög – trots att det präglat en stor del av hans skrivande.

Guiden säger nu att i Granada kallas han av så kallat vanligt folk för Federico. Inte Lorca.

Vi vandrar till platsen där Lorca, som blev nära vän med Salvador Dalí och som senare sökte sig ut över världen, bodde sina första tio år. Stället finns kvar, det är ett hotell nu och heter Monte Carlo. Lågt. Ljust. I trä. Nej, inte minsta lilla skylt om Lorca där. På en bar rätt över gatan finns däremot en liten skylt om att gänget som Lorca umgicks med brukade träffas just här, men hans namn nämns inte och på den tiden spelade han piano, det var innan han blev poet.

Vidare till adressen där Lorcas berömde pianolärare bodde. Nej, ingen skylt.

Det blir allt mer skuggigt under vandringen. Vi kommer till en affär i centrala Granada som säljer barnskor. Där låg bokhandeln som blev Lorcas universitet. Nej, ingen skylt. En bit längre ner på gatan ligger en firma som exporterar saker; det var där Lorcas första bok trycktes. Inte en skylt.

”Och sedan ...”

Guiden mumlar något.

Och sedan säger han att den som inte vet så mycket om Lorcas Granada kan läsa Ian Gibsons tjugo år gamla ”Federico Garcia Lorca”. Jag säger att den boken blivit en Bibel för dem som vill veta allt om Lorca, men att Lorcas familj tycker att den helt orättvist smutskastar många av dem som var allra närmast Lorca.

Jag säger också att jag alltid tänkt på Lorca som de ungas poet, en sådan man behöver när man inte riktigt vet vad det är som man behöver och vilka tankar som måste formuleras. Och efter det säger jag – och känner att jag blir alltmer upprörd över Granadas skamliga tystnad om Lorca och över att hans dikter förbjöds i flera decennier – att han är en av dem som symboliserar kampen för den spanska republiken.

Guiden går i väg nu till stället där Lorca hölls fången, i fascisternas högkvarter, mitt i det vackraste av Granada.

”Man vet att han hölls fången där och misshandlades. Sedan fördes han ut i en bil, och det är det sista man vet riktigt säkert om Lorca. En av dem som Lorca hade hjälpt såg när de slängde in honom i bilen som tog honom till avrättningen.”

Mannen som såg Lorca hade fått ekonomisk hjälp av Lorca till en operation av högerarmen. Så han sprang efter bilen, anade vad som var på gång.

”Är det inte ... ironiskt? Kan du se det framför dig? Mannen som fått en armoperation bekostad av Lorca springer efter bilen som kör i väg med Lorca. Lorca som studerat juridik och kan lagarna fälls av någon i överheten som leker med lagen.”

Vi står stilla. Det är en smal gata. Gult ljus. Som i en film.

”Det värsta”, säger guiden, ”är att det finns människor som vet var Lorca avrättades och var han begravdes och vem som avrättade honom. Snart dör de. Då vet ingen längre var Lorca är.”

Jag tänker på platsen där vi var för ungefär en timme sedan, en innangård där Lorca tillsammans med sin studentteater La Baracca spelade teater.

Jag hör guiden säga att det nu talas om att det ska byggas ett Lorcamuseum.

Han säger det som att han inte tror på löftet.

Han ser ut som om han varit vaken länge och jag vet att det inte blir någon sömn för mig den här natten. Och att massgraven där ute, där de flesta trodde att Lorca begravdes, visade att han ligger någon annanstans.

Jag går hem, lägger mig, tittar upp på det upplysta Alhambra från vindsrummet jag hyr, och läser ”Blodsbröllop” precis som jag vill, särskilt när brudgummen ger sig av för att begå ett mord och modern säger åt bröllopsgästerna att festen är slut. Och sedan läser jag Lorcas ord om att ”I Spanien är en död mer levande som död än i något annat land i världen. Man skär sig på den dödes profil som på en rakkniv."