Jag sitter högst upp, på femte våningen. Går de mycket flyttovänliga trapporna upp och ner en handfull gånger varje dag. Intalar mig att det gör mig gott, att det ger mig energi när jag nu försöker skriva klart något stort, något som är större än jag, en historia som är tio år gammal och som var mer eller mindre färdigskriven, men som jag inte rört på länge.

Det är inte lätt att få till några ord och än mindre en mening, för det borras och hamras i trappan från tidig morgon till sen kväll. Och så har det varit sedan jag kom hit till Barcelona för fem dagar sedan.

Jag bor i en vanlig lägenhet i ett vanligt hus. Inte nära centrum och ändå inte så hemskt långt från centrum. Jag tycker om soundet i adressen: Julian Romea (efter den berömde skådespelaren). När jag går vilse och måste fråga mig hem säger jag att gatan där jag bor ligger ”in el cruzo via Augusta con Travessan de Gracia” och då brukar jag hitta.

Jag har varit i Barcelona förr, men inte i de här kvarteren. Att jag kommer att återvända övertygas jag om varje gång jag ställer mig på terrassen och nästan flyger i väg. För här ser jag längre än jag gjort i hela mitt liv, som om jag fått nya ögon just nu när jag behöver det. Jag ser över taken och blicken klättrar. Jag ser folk som någon våning ner solar på något slags gym. I jämnhöjd, snett till vänster, finns halvt övergivna kontor. Dessutom är luften här uppe något så när frisk och höjderna och djupen finns där precis när jag behöver dem.

Och i lägenheten jag hyr finns blandningen som ger mig lugn: på väggen i vardagsrummet hänger den nylonsträngade gitarren, i köket har jag en stor kyl och frys så att jag inte behöver handla så ofta, i sovrummet hörs Charlie Hadens Liberation Music Orchestra spela sånger från det spanska inbördeskriget och sängen är så pass hård och bred att jag sover så drömfritt som jag just nu behöver.

Den här terrassmorgonen då? Jo, den utlovar värme. Inte ett moln på himlen. Jag hämtar solglasögonen. Men jag borde ha solglasöron för i trappan är det ett kallt och smalt borrande. Och ett jävla hamrande.

Någon måtta får det väl ändå vara – är det möjligt? Mänsklig rättighet? Jag öppnar dörren mot trappan och håller andan. Allt stupar i det smala och det går inte att låtsas om som att dammet inte finns. Vad jag än rör vid så blir jag dammig. Dammet virvlar och bildar tecken som just nu kanske bara jag kan se och avläsa.

Längst ner och längst in vid ingången röjer fem arbetare bland bråten. Jag ser dem aldrig, de vänder alltid ryggen till när jag kommer, men också mina gamla ögon ser att de kommer från andra världsdelar. En halvtrappa ner borrar en medelålders, mörk man stora hål nära elledningarna som hänger löst. Jag kollar ordboken för att se att jag minns rätt. Trabajar. Och så vidare. Av hans huvudskakande att döma verkar det inte som att han och de andra byggjobbarna ska jobba i helgen. Man tackar.

Och nu blir det tillika fikapaus. Så jag lägger i en växel och skriver och skriver och skriver och där är fikapausen slut, verktygen kommer fram igen och jag fattar inte att jag inte klarar av att fortsätta skriva, jag som tål de flesta ljud. Kanske för att det här är ett slags osynligt borrande som snurrar sig in i bokstäverna, far runt i o:na, dalar i utropstecknen innan det hoppar in i slutpunkten. Så jag låter datorn vila, lägger mig i sängen som om dagen ännu inte börjat, som om ljuden ännu inte kommit, och läser New Yorker, den har jag med mig på alla resor.

Bläddrar, bläddrar. Kan inte fastna. Som om borrandet och hamrandet tar sig in mellan också  dessa amerikanska ord och reportage och artiklar och kommentarer. Tills jag ser rubriken ”The Invisible Army”. Den osynliga armén. Hur låter den? Hamrar den? Vilka krig utkämpar den? Var finns krigen? Spelas krigssångerna på en stålsträngad eller nylonsträngad gitarr? Hur utrustar soldaterna sig? Hur många dör under kriget? Och efter kriget på grund av kriget?

På bilden på första uppslaget syns en ung, amerikansk soldat som får håret klippt av den ännu yngre kvinnan från Fiji och historien drar igång om hur ett femtiotal kvinnor från Fiji av några amerikanska män i staten erbjuds jobb på ett lyxhotell i Dubai. De tackar ja och berättar samma dag för sina män om den fina lönen de ska få. Allt går väldigt fort. De far i väg med bubbel i kroppen, men upptäcker att i Dubai har de inte fått arbetstillstånd. Och de får stanna i högst en månad.

Vad ska nu hända? Vart ska nu livet ta vägen?

Det vet amerikanarna som värvat dem, de vet att Dubai bara är en mellanstation innan kvinnorna tvingas åka vidare till ett amerikanskt militärläger i Irak. Och lönen där är bra mycket lägre än den som de utlovats.

Ja, vad ska de göra nu?

De söker tröst i Gud.

De ringer hem.

De pratar med sina män och med sina barn.

Allt ska bli bra.

Om ett tag.

Så måste det bli.

För hur ska det annars bli?

Kvinnorna blir det som kallas Pentagons osynliga armé i Afghanistan och Irak. Den består av ungefär 70 000 ”soldater”: kockar, städare, snabbmatsfixare, frisörer, massörer – och byggnadsjobbare ... och nästan alla kommer från fattiga länder.

Det hänger samman med att Pentagon lägger ut allt flera av sina uppdrag på underleverantörer. Denna privatisering har förstärkt trenden att fler fattiga jobbar utomlands för USA:s armé till allt sämre löner. De bor enkelt, de har långa arbetsdagar, de umgås mest med sina landsmän och landskvinnor. New Yorker skriver: ”Många av firmorna som anställer dessa arbetare betalas av amerikanska skattepengar, men bedriver olaglig verksamhet.”

Dessa fattiga arbetare, som smörjer krigsapparaten, kallas T.C.N., third-country nationals, och många av dem drabbas av sexuella trakasserier, av att lönerna dröjer, av att arbetsskadorna ignoreras – TCN:arna har till och med börjat strejka för att äntligen börja behandlas anständigt.

New Yorker berättar om hur många som helst som far illa och det är mestadels kvinnor. Sedan 2001 har TCN:are i Irak och Afghanistan anmält 51 000 skador, ”i verkligheten är det många fler”. Då och då kommer Pentagon med en ny lag som förbjuder att de anställda behandlas dåligt, men Pentagon ligger alltid ett steg efter. Det är den vanliga visan, skriver New Yorker, särskilt när det gäller byggbranschen – och jag påminns om Jimmy Breslin, en av de största amerikanska journalisterna. Hans ”The Short Sweet Dream of Eduardo Gutiérrez” (Crown, 2002) handlar om en mexikan som kommer till Brooklyn och blir byggnadsarbetare och dör på grund av dåligt arbetarskydd. Här syns en verklighet som skitas ner av korruption, monopol, invandrarpolitik.

Det är så mycket som syns som vi inte ser.

Jag tänker på det när jag går nerför trapporna och för femtioelfte gången ser byggjobbarna utan munskydd kämpa vidare i dammet. De vänder mig ryggen. Och varför skulle de inte göra det? Jag och så många andra läser mer och mer om hur illa vissa far och vad gör vi åt det rent konkret? Mer än att som jag nu skriva om hur hemskt det är samtidigt som vi fortsätter bygga oss våra egna dammfria liv. När jag nu lämnar trappan och går ut på gatan, så känns det att de allra minsta dammkornen fastnat på mina kläder och på min hud och att de är större än vad jag själv någonsin kan bli.