Vad är det med Dan Andersson som är så lockande för stockholmare?  Vad är det i hans romantiserade bild av svedjefinnars, timmerhuggares och fattigfolks liv som rör storstadsbor till tårar? Jag är uppvuxen i Bergslagen, med ett ben i södra Dalarna och ett i norra Västmanland. Skogarna där jag lekte var fulla av spåren efter kolmilor, gamla torp i olika grader av förfall. Min pappa tog med mig ibland hem till gubbar som säkert var jämngamla med Andersson, om han hade fått leva.

Böjda, knotiga, tandlösa gubbar som luktade gammalt snus, kokkaffe och brännvin, om det var helg. Hos en del hängde en fiol eller en mandolin på väggen. Farsan var tämligen ointresserad av folkmusik. Det var jazz som gällde för honom. Men en och annan visa kunde han prestera. Taube. Bellman. Och Dan Andersson. En liten pojke som, liksom pappa, kom från fattiga förhållanden och som fick bli vuxen alldeles för tidigt. Fick betala det enorma priset för generationer av meningslöst slit.

Sofia Karlssons och Thorstein Bergmans versioner av "Helgdagskväll i Timmerkojan" är nog de mest kända, med Hootenanny Singers som bubblare. En sång som på ytan verkar romantisera kolarlivet, måla upp en grupp män som sitter och njuter av den orörda naturen, men som egentligen handlar om gemenskap, en grupp män som kämpar mot naturen, försöker överleva i en natur som är allt annat än vänlig. De sitter i en liten, liten timmerkoja och delar lite rökt fläsk, en skvätt brännvin och antagligen en bit surt rågbröd.

"Du är fager, Brogren, i eldglans röd,

där du gnider din svarta fiol,

för mat och för brännvin du glömt all nöd,

och din panna är ljus som en sol."

Sofia Karlssons version är bedrägligt vacker. Nätt. Knyter an till en modern folkmusikstradition. Blås, fioler, bouzouki och en röst som skolats för att låta som det ska låta. Drillar när hon kan, svävar som dimman över en tjärn, lyfter upp melodin över våra huvuden. Thorstein Bergman, som för mig länge var synonym med Dan Andersson, stapplar tyngre fram, i stövlar över en lerig åker, lutar sig framåt mot en kärv och oförsonlig höstvind. Fiolerna försöker smeka honom, få honom att mjukna, men allt han ser är texten på lappen han har i handen.

Versen som bär hela visan i sin famn. Som så få lyckas bära upp. Vi vet inte hur många de är i kojan. Fyra? En öppen eld, träbritsar med ett lager granris. Vid elden är det för varmt. Vid timmerväggen är det för kallt. När som helst kan milan börja brinna. Lågorna slår upp och om de inte är beredda att släcka, stänga till hålet där luften tar sig in kan veckors arbete var förgäves. Ett skitigt, farligt och otacksamt arbete i kamp mot naturen. Ett jobb för särlingar, för människor som inte har något att förlora. Men det ser inte den unge pojken Dan eller snarare så vill han helst inte se det.

Pojken Dan beundrar de starka, sega männen. Elden färgar deras ansikten, ger den grånade, väderbitna huden liv för ett par timmar. Brännvinet tröstar för en stund. Får dem att glömma att de inte har mycket att hoppas på. Annat än att de ska få bra betalt för kolet. När de vaknar, tidigt nästa morgon är det iskallt i kojan. Bakfyllan till trots stiger de upp och borstar askan och granbarren från kläderna och tuggar på några skivor bröd medan de tumlar ut i kylan.

Jag vet inte hur jag vill höra visan. Både Sofia Karlsson och Thorstein Bergman gör sitt jobb, ger sin bild av männen i kolarkojan. Båda versionerna saknar något. Jag försöker med Snoddas - förvånansvärt bra, kärleksfull och avstannande eftertänksam - och Rolf Wikström, helt omöjlig, Dan Andersson med bluesfeeling funkar inte. Återvänder till Thorstein Bergman. Jo. Jag gillar den mest.

Men ikväll tar jag fram gitarren. Det finns lager i visan som ingen har hittat. Kanske kan jag göra det. Å andra sidan vet jag inte vad trettio år i stan har gjort med mig.