Börja med en händelse, ja, med något som drar oss in i texten i nuet, vänta med bakgrunderna.

Så sa jag alltid på  skrivarkurser.

Men det var innan jag läste John McGaherns ”That They May Face the Rising Sun” som kom ut 2002. McGahern (1934-2006) var en av Irlands största författare, skrev ett tiotal romaner och novellsamlingar plus en självbiografi, fick en miljon utmärkelser, är inte översatt till svenska.

Hursomhelst: Den här boken handlar om ett par från England som söker sig ett nytt liv på Irland. Man får följa dem under ett år: de arbetar på sin gård, tar hand om lammen och skörden, de får besök, de tänker och ... lever. Pragmatiskt. Många småsaker vecklar ut sig över tio sidor i detta öde landskap. För det mesta händer det nästan ingenting, inte ens när någon väntar på någon eller något. Om och om står tiden stilla.

Men detta är en av de mest omvälvande böcker jag läst. Jag gråter, jag skrattar, jag undrar över vad jag själv håller på med. Ryggontet försvinner. Min blyertspenna börjar smyga sig fram ljudlöst som en snöleopard på Himalaya. Jag funderar på hur många gånger man kan överge innan man själv går förlorad. Jag hör någon på radio säga att om man är olycklig så förstoras hjärtkamrarna och om man är lycklig så bildar kroppen fenyletylamin som är en passionsdrog. Vad bildar ”That They May Face the Rising Sun” som jag inte känner igen, men som är beroendeframkallande?

Tidigare hade jag två böcker jag läste varje år: John le Carrés ”En perfekt spion” och Ivar Lo-Johanssons ”Pubertet”. Nu har jag tre. Och jag har blivit mycket försiktig med att ge skrivråd.