Kurosawa vs. Sturges

Sommar, sol och svettig rygg. Men man orkar inte med värmen hur länge som helst. Och då är det bra att ha lite god kultur att konsumera. Jerker Jansson tänker ägna sommaren åt att jämföra olika versioner av samma kulturyttring. En sång, en film eller varför inte en bild. Första matchen går mellan Akira Kurosawas film  De sju samurajerna och  John Sturges  7 vågade livet.

Den är en av filmhistoriens viktigaste filmer. De sju samurajerna från 1954. Egentligen en rätt blygsam historia. En fattig, dammig by överfalls med jämna mellanrum av banditer som stjäl deras skördar. Människorna i byn är direkt beroende av den mat de kan odla. Deras värld är dammig och grå och de är direkt beroende av varandra för att överhuvudtaget kunna överleva. De samarbetar om allt. Från att bygga broar till att plantera risfälten.

För att försvara sig mot banditerna beger de sig till en stad i närheten för att hitta samurajer. Problemet är bara att de inte kan betala dem. Det enda de kan erbjuda är mat för dagen och en plats att sova. Till slut lyckas de i alla fall få med sig sju samurajer som går med på deras villkor. Filmen är långsam med moderna mått mätt, till och med våldet känns nedtonat. Visst skvätter det lite blod här och där, men det känns mer som teatervåld än filmvåld.

Spänningen ligger egentligen inte i stridsscenerna utan i människorna - byborna och samurajerna har ett starkt utspel och Kurosawa väjer inte för att att skildra alla känslor. Röster. Ansiktsuttryck. Kroppshållning. De tre viktigaste uttrycksmedlen än idag i japansk film. Ett samtidigt stiliserat som hudnära sätt att uttrycka känslor gör filmen väldigt direkt, trots att den kan uppfattas som lite väl yvig. Jag sitter och tänker på japansk tecknad film där figurernas ögon och munnar ibland tar sig rent groteska proportioner för att skildra olika starka känslor.

7 vågade livet från 1960 säger sig vara inspirerad av Kurosawas film, men är i ärlightens namn en rätt blek kopia. På egen hand håller den rätt bra, men när jag såg den direkt efter att ha sett De sju samurajerna så avslöjas dess osjälvständighet rätt snart. Här är det en liten mexikansk by som terroriseras av banditer. Miljön är lika dammig och grå som i samurajernas by, men där Kurosawa skildrar de enkla bönderna med värme och solidaritet gör regissören John Sturges sina bönder parodiska och lite småklantiga.

Men det är i de scener som är mer eller mindre snodda rakt av från De sju samurajerna som det största problemet uppstår. Där Kurosawas skådespelare jobbar på flera plan samtidigt nöjer sig John Sturges med att bara skildra de mest grundläggande känslolägena. Och stjärnor som Yul Brynner, Steve McQueen och Charles Bronson står sig slätt gentemot Toshirô Mifune och Takashi Shimura.

Det räcker med andra ord att se De sju samurajerna. Då får du tid över att se en vekligt bra westerklassiker. Onde Upon a Time in the West från 1968, som har fått den märkliga titeln Harmonica - En hämnare på svenska. Den har allt det som 7 vågade livet saknar. En förtätning och närhet som verkligen känns.