”They’ll stone you when you’re trying be so good.” ”You could have done better.” ”I used to care, but ...” ”... bank book wasn’t thick enough ...” ”And what did you see?” ”Beyond here lies nothing.” ”Something is happening here, but you don’t know what it is.” ”Now you only have to get used to it.”

Så där flyter raderna. Sångerna med sina berättelser formar sammantaget ännu en berättelse den här lördagen när Bob Dylan ser ut över oss kanske 35 000 i publiken på Peace and Love i Borlänge.

Och han kommer med ännu fler leenden än vanligt, ännu mer gitarr än vanligt, ännu mer munspel än vanligt, ännu mer bensprattel än vanligt och han är ännu mer mitt på scenen än vanligt. Han spottar ut de giftigaste av sarkasmer och i nästa andetag ler han mot oss. Med alla tänder. Ler länge. Slår ut med armarna. I sin bredbrättade hatt. Som om det är en högtidsdag. Som om vi med våra 70 000 ögon ser samma sak.

Det mesta av vad som händer på scenen är välkänt för oss som följer honom. Vi vet att ”Tangled up in blue” kommer i ett nytt arrangemang och vi vet att han kommer med sin allra bästa version någonsin av ”Ballad of a thin man” strax innan det är dags för extranumren.

Och ändå.

Ja, ändå.

Bob Dylan står här i Borlänge, drar i sitt nackhår, sjunger hårt och ler mjukt, och jag har inte sett honom en enda gång utan att få några magiska ögonblick. Så är det också den här lördagskvällen. Han vevar i gång ”Highway 61 revisited” som om han skrev den på vägen hit och vill att vi ska vara de första som får höra den. Han böjer sig ner över en gitarr som ligger på scengolvet och drar i väg de klassiska Am/G/F-ackorden i ”All along the watchtower” utan att lyfta gitarren mer än några centimeter och sedan åskar bandet in – och jag tror att jag hört den låten live åtminstone 15 gånger, och ja, den blir också ... annorlunda ... med meningar som hänger i luften tills ”the wind began to howl” och det går inte att inte blåsas bort. Han bara står där, 70 år ung, och himlen lovar sol och den lovar regn – och det blir inget av det. Som om Dylan ställt in vädret, han som en gång sjöng att man inte behöver meteorologer för att känna hur vinden blåser. Det blir vad det blir. Händerna utslagna och händerna nära kroppen och allt är alla väder och (l)ungt ...

... och efteråt – medan hundratalas flickor tränger sig fram för att se Håkan Hellström på samma scen några timmar senare – så tänker jag en stund på Totta Näslund och på hur en eftermiddag blev en kväll som blev en septembernatt i samband med bokmässan i Göteborg. Jag kommer inte ihåg vilket år det var, mer än att det var minst tio år sedan. Jag hade aldrig träffat Totta Näslund på riktigt nära håll, men hört den berömda historien om honom och Dylan. Nu satt jag vid hans bord på restaurangen som han var delägare i och kvinnan som jag kom med hade gått hem efter ett snabbt glas vitt vin.

Jag tror det var en fredag.

Totta Näslund rekommenderade en rätt, jag har glömt vilken, jag som inte brukar glömma något, men kommer ihåg att jag följde hans råd. Sedan tog det tio sekunder innan vi pratade om Dylan. Han lutade sig framåt, jag backade. Han lade armarna i kors, men jag märkte att han lyssnade mer noggrant när jag berättade sådant om Dylan som han – Totta Näslund alltså, inte Bob Dylan – inte hade en aning om. Vi möttes snart på mitten av bordet. Han rökte, sa att han lovat sig att sluta snart, blåste röken åt sidan.

Berättandet krängde hit och dit, med små detaljer som blåstes stora. A blev B som blev C som blev Dylan igen, och jag fick ur mig några ord om en ackordgång som var ovanlig, ännu fler ord om hur Dylans sångmeningar lät när det var många vokaler i dem och hur det i sig kunde påverka rimmen. Ja, sådant där, sådant som inte skulle någonstans, sådant som inte behövde rimma, och Totta Näslund frågade om jag aldrig hade rökt, för det finns väl inte någon som aldrig rökt?

Jag gissade, halvvägs in i middagen, vilken sång som var hans Dylanfavorit, att det var ”Tomorrow Is a Long Time”.

”Eller hur?”

Totta Näslund svarade att vissa dagar är det just den låten som han håller högst. If tonight was not a crooked trail. Sedan suckade han och undrade för tredje gången om rätten som han föreslog dög, rekommendationer är inget man slänger ur sig hursomhelst, sa han.

Then lonesome would mean nothing to you, at all.

Ja, just sådana ord.

Det kan också ha varit en lördag.

”Och på nätterna”, frågade jag, ”vilken låt är det då?”

”Ja, det kan förstås vara den ena eller den andra. Nu är det ... On a night like this är det en annan låt.”

Han fimpade.

Efter ett tag och ytterligare några allt mer trötta ordlekar förstod jag att han menade ”Visions of Johanna” utan att säga det.

Och utan att släppa cigarettpaketet som han höll så hårt i högernäven.

Sedan sa jag att jag hade hört att han träffat Dylan. Då först kom den berömda historien om att han gått till hotellet i Göteborg där Dylan bodde och till slut fått möta Dylan. Dylan hade solglasögon på sig och Totta Näslund bad honom att ta dem av sig. Och det gjorde Dylan, i flera sekunder.

Totta sa något om hur Dylan var klädd, men det har jag också glömt och det var den enda gången jag var på den restaurangen. Tror jag. På den tiden brydde jag mig inte så mycket om mat. Varenda rätt var alltid rätt.

Många år efter kvällen med Totta Näslund på hans restaurang så tänker jag nu på hotellrummet i Borlänge att bland det sista som Totta Näslund gjorde innan han dog, det var att åka till i Hibbing, Minnesota, USA. Ja, till huset där Dylan bott som tonåring. Han fick spela på pianot som Dylan spelat på. Totta Näslund sa då att om han hade varit yngre hade han gått bananas, men, ungefär, att allt får sina rätta proportioner i sinom tid.

Ja, så är det säkert.

Nuförtiden finns, sa Totta Näslund också, dessutom allt på nätet. Vilka sånger Dylan sjunger, vilka musiker han har. Vart han är på väg. Det finns, sa Näslund, inte så mycket att utforska.

Jag tänkte på det när jag köpte Dylans memoarer långt efter att de kom ut. Jag läser då och då lite i boken. Den är som hans tidiga sånger: rätt på, ett påstående, en miljö och Dylans framtid är hela tiden ohyggligt nära. Konsten är oviktig vid sidan av livet, men allt handlar om vikten av att låta sig förvirras. Dylan verkar minnas allt, och ger minnena eget liv, för han vet att allt är för stort för att kunna betraktas på en och samma gång. Han jagar låtarna, han jagar rätt ord. Det är inte bara bra. Det låter bra också.

Förresten, nu har flera av hans album ordet times i titeln, bland annat det jag spelat mest av alla: ”Time Out of Mind”. Ibland sjunger han något från det live. I kväll i Borlänge blir det ”Tryin’ to get to heaven”, i en helt ny version, den tredje riktigt omarbetade versionen av den sången. Nästa gång kommer väl den fjärde, och jag är där, tror mig veta en del som vanligt, och går hem, nästan alltid lycklig, för att jag inte känner mig. För att jag inte känner igen mig. Går de där stegen, är rätt tyst, vill inte säga så mycket just då.

Lägger mig på hotellrummet, som i kväll i Borlänge. Öppnar fönstret. Får in frisk luft. Himlen vet fortfarande ingenting. Det skulle regna, sa alla. Folk säger så mycket. Dylan är redan i sitt plan, på väg hem (och det hemmet är inte Hibbing). Långt ovan molnen. Han har två veckors uppehåll till nästa spelning. Det brukar vara två dagar mellan spelningarna. Han ska väl hem och skriva en bok de här två veckorna. Eller spela in ett nytt album. Eller ägna sig åt hästarna. Spekulationerna pågår. Till och med vi som vet ”allt” om Dylan vet ingenting. Vi vet bara att han har ungefär tusen rader som är värda att citera. Vi andra, som nästan aldrig är värda att citera, bara skriver för att vi vill få fatt på något och hamnar ibland på bokmässor i Göteborg och ibland på konserter i Borlänge. Ja, vi skriver för att vi ropar på nåd innan vi blir för gamla för att hinna bli unga igen. Men nu när jag skriver just det så vet jag inte riktigt var jag är eller vad det är för ord jag prövar. Man får ibland skapa sig sin egen famn. Jag är i Borlänge och det är lördag, men ändå inte. Det blir lätt så när man ser och lyssnar på Dylan med bara två ögon. I kväll börjar jag sluta fundera på varför.