Och nästan alltid är han ensam. Han och hans gitarr. Det är bilder som cementerar; ja, Dylanikonen blir allt mer stenlik, färdigskulpterad som om tiderna inte förändras. Det är därför som jag blir så förtjust när jag ser Ken Regans bilder av Dylan. Regan har visserligen visat att han kan plåta politiker, kampanjer, demonstrationer, lyckliga familjer, filminspelningar – det som rör sig och det som står stilla – och han har publicerat sig i alla stora amerikanska tidningar. Ändå fanns något eget när han såg Dylan som mest, alltså 1975: Dylan är då 34 år, hans ansikte börjar förändras. Han blir aningen rundare, framför allt mildare, han sminkar sig, blir då och då en spjuverclown, men blicken vilar som om han undrar hur långt man kan resa med ett minne och vad det är som får det att återvända hem?

   Utanför scenen rör Dylan sig samtidigt i allt vidare vinklar, söker upp dem han beundrar, träffar Allen Ginsberg allt oftare, läser allt fler böcker, är i fängelset för att besöka mannen han tror är oskyldigt dömd, är sex, sju centimeter från Patti Smiths mun, håller om Cassius Clay, skrattar stort med Bruce Springsteen som just då låter som Dylan, prövar masker framför spegeln, vinkar från turnébussen – det är en resa utan givna hållplatser. När jag tittar som närmast på de här situationerna så känns det som att jag faller vilket här är lika med samma förnimmelse som när man tror att man flyger. En sak till: När en fotograf verkligen älskar någon, då vet han/ hon också hur man kan såra den han/hon plåtar.

   Men det finns en stark värme och ett avslappnat samtal i de 29 bilder som Ken Regan kommer med. Förvånansvärt nog är det först nu som denna dokumentation utges (av galleriet Morrison Hotel). Allt döps till ”Images of Bob Dylan and The Rolling Thunder Revue: 1975” och jag är mycket glad över att jag fått tag på ett ex, för det finns många lager hud i de här bilderna.