Någon vecka efter Bob Dylans 70-årsdag den 24 maj kommer det fortfarande dylanrelaterade grejor: böcker, tidningar och sånger.

Så också i dag den 8 juni, för just i dag släpps ”Not dark yet” (Zebra Art Records). Det är gruppen Valdemar som släpper nio dylanlåtar. De spelades in live den 24-25 mars 2000 på Gillestugan i Göteborg och inga mindre än Totta Näslund och Ulf Dageby dyker upp som gästartister.

Det är ett mycket lätt handlag när de alla tar sig an mycket kända och mindre kända pärlor (varav flera är mina personliga favoriter, som ”Sweetheart like you” och ”Tears of rage”). Bandet glider ledigt och självklart fram mellan harmonierna och glömmer bort att stå med mössan i hand. Vi möter invandrare, kärlekskvinnor, Gud, klockor som slår undan tiden – och tårar, tårar, tårar; det finns sånger man aldrig kommer undan, som ”Shooting star” och ”Lay, lady, lay”, de blir som den första kyssen, den som man aldrig kan ljuga om för sig själv.

Jag känner då och då att det enda som är riktigt levande är att vi försöker göra nya saker hela tiden, också av de gamla. Som nu när Valdemar spelar sånger som man inte bara älskar utan också gillar, sånger som många av oss hört så många gånger, sånger som Valdemar inte bara låter passera. Det läggs in en ton som går upp där Dylan gick ner, det hänger en extratakt i luften. Det är därför som det blir nya trappsteg som leder till nya våningar. Någon säger ”Det här var en bra låt, nu kommer en som är bättre” och så måste man förhålla sig. Försöka, försöka, försöka. För det som man slåss emot är ju precis det som Dylan säger i intervjun från 1966 som för första gången nu publiceras i juninumret av Uncut: ”All is death.”