Günter Wallraff sa att han helt enkelt inte orkar. Nästan varje dag får han brev från någon som jobbar någonstans och det är alltid berättelser om hårda arbetsvillkor och orättvisor och ojämlikhet. Därför använder Wallraff nu en del av sina pengar till att inrätta ett stipendium till dem som vill verka i hans anda. Den som utses ska få tillräckligt med pengar till åtminstone ett par månaders grävjobb.

Wallraff berättade om detta på  högskolan i Borlänge i fredags. Han var där för att visa delar av sin film ”Schwarz auf Weiss”, om rollen som svart i Tyskland. Efter det svarade han på frågor från publiken och det är första gången som jag hört honom få frågor enbart om det politiska. Det brukar ju handla om hans wallrafferi, om hans urval, om etik, om moral, om hur han förklär sig. Men frågorna i fredags kretsade kring invandringspolitiken, rasismen i Europa, om han trodde att fascismen var på väg tillbaka. Det var bara den allra sista frågan som tog upp gränsdragningar: Vad kan wallrafferiet användas till nu? Det vill säga missbrukas till? Reality-tv? Chefen som låtsas att han är vanlig anställd för att kolla hur dem som jobbar för honom arbetar? Wallraff svarade att han funderar mycket på det och ska skriva något om det snart i Die Zeit, tidningen som publicerat hans senaste avslöjanden.

Sedan for Wallraff vidare till högskolan i Falun och mötte studenter på journalistutbildningar och då kom de vanliga frågorna. Ja, de stora jobben tar ofta många års försök att genomföra, de mindre jobben gör han snabbt, ofta utifrån ett tips. De ännu mindre jobben behöver han inte längre göra, för det räcker oftast att han ringer till firman/myndigheten/personen som missköter sig och säger att han skriver något – om firman/myndigheten/personen inte rättar till misstagen mycket snabbt. Ja, ibland blir han efteråt vän med dem som han skriver om eller visar i film. Ja, det händer att han filmar folk och visar filmen offentligt utan att fråga om lov – just för att han vill att de ska dra honom inför rätta, så att det blir debatt om dem (som fotbollshuliganerna som var nära att slå ihjäl honom när han spelade svart).

Sent på kvällen, då  den långa dagen närmade sig sitt slut, satt vi på hotellet och han berättade att det hänt något nytt i hans liv. Det har alltid varit mestadels anställda med låga löner som hört av sig till honom, nu är det också en hel del mellanchefer och hyfsat höga chefer som berättar om hur livet på toppen går till, hur beslut fattas.

Och så berättade han om nästa projekt, som snart kommer att visas i tysk tv: Det handlar om, vilket han tidigare skrivit om, advokatbyråer som utbildar jurister i hur man med lagens hjälp ska hindra anställda från att kritisera sina arbetsgivare. Wallraff har alltså inspelningar från seminarier som visar exakt hur de som klagar ska förföljas, ifrågasättas, mer eller mindre mobbas.

Wallraff berättade också – efter att vi snackat om Göteborgsvarvet på lördag, med 59 000 anmälda – att det enda sätt han får oron ur kroppen nuförtiden, det är genom att springa. Han ger sig ibland ut sent på kvällen, när det nästan är natt, och bara springer och springer tills han blir så slut att han nästan stupar...

... och så blev det lördag morgon och Wallraff åkte hem till Köln igen och jag tog tåget från Falun till Gävle, gick till Folkets Hus för att höra på debatten mellan teaterchefer och teaterkritiker om teaterkritik och jämställdheten och genusperspektiven i föreställningarna. Men detta samtal, som var en del av Teaterbiennalen, drog i väg tills inget hanns med. Flera av deltagarna blåste nämligen upp frågorna tills de inte längre syntes, och plötsligt – tala om ombytta roller och maskspel – blev tonen från teaterkritikerna, och från någon av teatercheferna, att det är synd om tidningskritikerna eftersom tidningsledningarna inte tycker att de är värda att satsa på...

... så då åkte jag till Sandvikens Folkets Hus där Göteborgs Stadsteater framförde ”Publiken”, som fick ett stort pris av Teaterbiennalen. Jag såg föreställningen 2009 i Göteborg, men nu verkligen såg jag Federico García Lorcas tankar om gränserna mellan dem på scenen och vi i salongen, och framför allt om föreställningarna vi alla bär på, också när vi ser en föreställning. Det var som om regissören Suzanne Osten snackade med Wallraff: Hur många masker och dimridåer får man lägga ut? Hur länge är man sig själv? Vad blir effekterna?

Det finns helt riktigt i wallraffandet många dimensioner, till exempel att avslöja, men också att framhäva den som avslöjar. De flesta wallraffar på eget bevåg, för medier har sällan råd att betala för wallraffande, men då blir det ofta snabba och ytliga nedslag. I många år wallraffade Wallraff, precis som nästan alla sina föregångare, utan att kunna livnära sig på det. Först med wallraffandet på Bild-Zeitung fick han tillräckligt med inkomster, vilket också ledde till att han kunde spela turken Ali i två år.

Wallraff har ofta hjärtat med när han avslöjar. Han presenterar människor som det är mycket lätt att tycka om, och att tycka synd om. För de har drabbats. Firman lägger ner. Politiker ljuger. Fina grannar vill ha bort mindre fina hyresgäster. Vita vill ha bort utlänningar. Wallraff vet att ingenting intresserar människor mer än människor.

Sociologen Ervin Goffman, som skrivit mer än någon annan om maskspel, talar gärna om fasad, om vikten av den. Han urskiljer vissa standardingredienser. Först gäller det inramningen, det vill säga möbler, dekor och andra bakgrundsinslag. En inramning är platsbunden. Ta till exempel Wallraff när han spelade Ali: han bodde bland turkar. De som eventuellt tvekade på vilken sorts liv han levde, de kunde komma hem till honom och se att han levde bland andra turkar, lika eländigt som de. Wallraff skaffade sig en ”ton” och en ”stil” som han egentligen inte hade när han växte upp.

För den som utövar en roll finns det två möjligheter. Den ena att rollspelaren verkligen tror på det han gör. Det är som Goffman skriver, att han blir ”fullständigt duperad av sitt eget uppträdande”. Men rollspelaren kanske genomskådar sig själv och i stället medvetet styr sin publiks uppfattning och ser det ”som ett medel för att uppnå andra syften”.

Men vad är en roll? När är man sig själv, och när är man någon annan?

Tidigt i Jaget och maskerna skriver Goffman:

”När en individ spelar en roll förutsätter han av sina observatörer att de ska ta det intryck som framskapas inför dem på allvar. De väntas med andra ord tro på att den person de ser framför sig verkligen besitter de egenskaper som han förefaller besitta, att den uppgift han utför kommer att få de konsekvenser som underförstått görs gällande och att saker och ting på det hela taget är vad de förefaller att vara.” Goffman skriver också: ”När en individ framträder inför andra kommer hans handlingar att påverka den definition av situationen som de kommer fram till.”

Och det är Wallraff medveten om, och det syns på och under och mellan raderna: allt han gör har ett syfte, nämligen att bekräfta. Han tar inte med sina misslyckanden. Hans agerande visar inga sprickor där annat ljus kan komma in. För Wallraff är i mycket ... en clown. När han gjorde sin värnplikt tillät han sig där och då ”happenings”, clownerier, anti-auktoritära utspel. Skämtet blev hans vapen. Till exempel så satte han under värnpliktstiden blommor i gevärspipor. ”Alla visste att det var jag som skojade, men det kunde inte bevisas. Därför fick jag andra straff. Jag blev, som ett barn, tvingad att dra en stor trädstam efter mig eftersom jag vägrade bära gevär. Då svarade jag med att sätta en blombukett högst upp på stocken.”

Fler och senare provokationer:

- När Wallraff i maj 1974 var i Grekland som vilken anonym grek som helst, men kedjade fast sig på Författningstorget (Atens viktigaste turiststråk) och krävde att juntan skulle följa de mänskliga rättigheter som finns fastlagda i FN-stadgan.

- När han som Hans Esser arbetade på Bild-Zeitung, Europas största dagstidning, och avslöjade de smutsiga arbetsmetoderna.

- När han som turken Ali såg till möta den bayerske högerpolitikern Franz-Josef Strauss. Precis som han gjort när han var Hans Esser.

- När han 1976 låtsades vara vapenförsäljare och mötte den störtade portugisiske presidenten António Ribeiro de Spinola och därmed stoppade planerna på en högerkupp.

Inte konstigt kanske att det ständigt kommer nya vitsar om Wallraff. Som: ”Är inte den nye påven rätt lik Wallraff?” Ibland skrattar också Günter Wallraff åt dem. Och åt sig själv.

Och det är det jag har i skallen när jag ser ”Publiken”. För här leks det med det vi ser och det som visas och det som ”avslöjas”. Skådespelarna går in och ut ur sina roller. Hästarna bär sina masker. Trollerikonstnärerna döljer sig bakom illusioner. Det blir alltså en uppsättning som leker med sin uppsättning. Sådant där kan bli tråkigt meta, men Suzanne Osten ser till att frågorna hela tiden bränner: Nå, om du satt på scenen? Vad är det nu du inte förstår? Du måste inte förstå allt för att förstå...

... och efter det åkte jag till Stockholm och den staden ser ut som den alltid gjort. Det enda som skaver allt mer bakom masken är att Stockholm är ett undantag. För i resten av Europa är huvudstäderna mestadels vänster. I Stockholm röstar de flesta på högern.

Wallraff säger att han borde göra något i Sverige. Han har varit här många gånger, hans resor hit började redan när han var ung. Men vad göra i tider då hans filmer lovordas också i Springerpressen som tidigare alltid förföljde honom? Hur ska han och vi tolka att han, som förr alltid jagades av företagen han avslöjade och av säkerhetspolisen, nu lämnas i fred?

Det kanske någon av dem som får hans stipendier kan undersöka.