Den kommer som allra sista sång före extranumret i kväll den 10 maj på Globen i Stockholm. Då har Sade (uttalas Shar-day) redan triggat oss med en rad hittar och hon vet hur man trollar med publiken, och ändå är det som om hon fram till nu då och då ändå bara lutat sig tillbaka. Små rörelser. Ett komp som inte så ofta stör någon. En värme som leker med plus och minus.

Men nu sjunger hon – och tar ett steg fram mot scenkanten, närmare oss, mitt i ljuset, i sin ljusa klänning, mitt i allt som är riktigt välklätt – att när det blir kallt, då kommer hon att vara där och ”hold you tight to me”. Och om jag behöver gråta så lovar hon att vara ännu närmare ”to dry your eyes”.

Om man slölyssnar, så låter den trösten som alla andra man hör på nattradion, men Sades sätt att sjunga orden alldeles rakt, utan tricks, utan wailande, gör att det trösterika tar sig rätt in dit det ska, förbi det tröstefattiga: det går ju inte att betygssätta sin längtan eller sin saknad.

Jag lyssnar på Sade, född i Nigeria men bosatt i England, i perioder. Ibland går det till och med hela år innan hon åter dyker upp i mina öron. Och själv är hon också mästarinna på att bestämma när hon vill synas och höras och kännas. Hon är kanske den av alla stora artister som bäst lyckas hålla sig undan utan att för den skull bli bortglömd. Som inför senaste albumet, ”Soldier of love”, som kom 2010. Då hade flera förståsigpåare avskrivit henne. Hon gav knappt några intervjuer och turnerade inte. Ändå gick albumet direkt i topp. Först nu när det funnits ute i över ett år turnerar hon, som i kväll på Globen i den allra mest intima spelning jag varit på. Som om det är hon som skriver alla regler, regler som bryter mot det mesta i branschen. Ja, när hon nu turnerar i Europa för första gången på 17 år ...

... så kommer jag att tänka på när jag i söndags var på Louisiana mellan Köpenhamn och Helsingör och såg den store engelske konstnären David Hockney, i utställningen ”Me draw on Ipad”, trolla med sin Ipad. Han tecknar och målar direkt i Ipaden, backar och går framåt, streck kommer och går – och han låter själva ljuset i Ipaden vara en del av konstverket. Sedan mejlar han konstverket till någon annan, och så finns det två av samma verk och ingen kan avgöra vilken som är kopia och vilken som är original; så tar tekniken några steg till och ser till att konsten är i framkant ...

... och precis så är det med Sade och hennes soul och hennes band som bär samma namn som hon har. Det är den vackraste konsert jag varit på. Det är det bästa ljudet jag hört på en konsert. Det är ett spelande med draperier, ridåer, filmer som jag aldrig sett maken till: ibland är de alla bakom filmerna, framför dem, mitt i dem. När Sade i kvällens konsert fått fram hittarna ”Smooth operator”, ”No ordinary love”, ”Is it a crime” (kvällens största jubel) och ”Cherish the day” (samlade i ”The Ultimate Collection” som släpps nu), och min bänkgranne sagt att Sade retas med hissmusiken, så kan jag bara svara att Sade visserligen kan låta som många andra, men det är ingen som låter som hon: rösten är alltid 2.0, aldrig noll komma två. Hennes musik, som kan låta som nattklubbssoul, är också en ... gummisnodd: den kan tänjas, men den kan också komma tillbaka i ansiktet med en hård smäll. Det är också därför som hon, som nu är 52 år, fortfarande kan se ut som att hon är 18; denna rynkiga blankhet, i denna konsert som påminner också om en modevisning, ser jag aldrig hos någon annan...

... och återigen är jag i Köpenhamn, och de fyra timmarna i fredags på Noma, världens bästa restaurang (jo, den har i flera år valts till världens bästa restaurang): Där var varenda rätt ett konstverk, och det var mycket lätt fastän allt vägde tungt. Jag gick ut därifrån med tanken att så här är den goda konsten: Den är vacker, men inte mesig. Den är mild, men med mycket smak. Den lovar och ger mycket, men den är inte lika med övermättnad. Och den varar länge, med långa vågor, med mycket eftersmak...

... precis som när Sade väljer att sjunga om kärlek som lindar lyssnaren varm, men som också  påminner om att kärleken är lika med kamp och ibland används för att förtrycka (det enda riktigt allvarliga hon säger i kväll handlar om mobbning). På den här konserten förekommer ordet love i, om jag inte räknar fel, sju av sångtitlarna. Man kan alltså tro att man hittar hem till henne med förbundna ögon. Men när hon är som allra bäst – och publiken börjar dansa i stället för att nöja sig med att stretcha - berättar hon i stället som en beväpnad kärlekssoldat om hur det är att ställa sig sida vid sida med oss, i hymnen ”By your side”, som alltså kommer precis före extranumret. I videon från år 2002 (http://www.youtube.com/watch?v=C8QJmI_V3j4), som bidrog till sångens framgång, är hon klädd i orange på öppna fält, i motvind, i regn, i regnskog, i storstadsdjungel. Hon drar handen i vatten, hon vadar i exotism och skapar vinterhetta. Det är en sång som ritar med sitt höger pekfinger i min handflata, för Sade har två röster – den som säger rakt ut hur det är, och den som samtidigt ler åt var och en i publiken: Är det så här kärleken ser ut, vill du verkligen att det är jag som ska vara vid din sida, nära dig när du känner dig nere? Är det inte någon annan du hellre vill ha vid din sida här i kväll? Dig själv kanske?