”Veckan har en tisdag. Kriget har många tisdagar.” Dessa enkla ord står halvvägs in i Wolfgang Borcherts ”Draußen vor der Tür” (Rowohlt). Boken kom 1956 och den upplaga jag har i handen, från 2009, är den 91:a.

Günter Wallraff nämner Borchert då och då, men jag fick inte syn på boken förrän för kanske ett år sedan då jag mötte en halvtyska. Vi satt i det mest strålande solskenet på en uteservering i Stockholm och snackade om våra tyska erfarenheter. Jag berättade om hur många av mina tyska släktingar som hade dött under andra världskriget och hon kom med sin historia och berättelserna växte ihop.

Kvinnan och jag träffades aldrig mer, men mejlväxlade ett tag om hur våra liv kunde ha varit om vi varit heltyskar. Det var då hon en gång nämnde Borcherts bok och några dagar senare skickade hon mig ett ex. (Först nu vet jag att den också finns på svenska: ”Utanför dörren”, 2008.) Sedan dess läser jag några sidor då och då. Det går aldrig en vecka utan att jag har boken i min hand.

Borchert föddes 1921 i Hamburg, var bokhandlare och skådespelare, hamnade i kriget på östfronten, sattes i militärfängelse, dömdes till döden, kom tillbaka till Hamburg efter kriget, dog 1947. Hans brev och pjäsliknande stycken om kriget och återvändandet och krigssviterna kallas ruinlitteratur. De är ordknappa, och är verkligen inte uppbyggliga, men de reser sig och ställer sig i vägen: Jag vadar i mörker, hör röster i natten, ser och känner och vet att det inte finns mycket att hålla fast mig i. Lyckan bor någon annanstans. Och vart framtiden tagit vägen kan jag inte ens ana i dessa desperata och monotona brandtal. Hans krig lämnar mig inte i fred.