Dagar och dagar. Som i söndags. När jag har mycket arbete i kroppen och just därför vaknar med en sällsam lycka i mig. Barnen är friska. Jag har mat på bordet. Jag andas. Jag har resor framför mig. Hjärtat slår. Jag känner tacksamhet och en stilla nåd.

Kollar klockan, för i dag har jag en tid att passa. Klockan elva.

Jag ska lyssna. Om hur det var när de kom till Jesu grav och han var borta. De såg en del av hans tillhörigheter. Men de såg inte honom.

Och då, det vet var och en, är det svårt att se sig själv.

Jag behöver höra det. Om liv och död. Om nya liv. Om kärlek. Om det som kan uppstå och återuppstå  när man minst anar det. Om att man kan förlora sig själv om man överger andra.

Det är en ljummen gudstjänst, kanske för att det är mycket som ska klaras av denna påskdag i Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm. Ord som vi hört många gånger ska tvunget sägas. Psalmerna har stökiga harmonier i sig, orgeln låter för mycket, kören hörs för lite och kyrkan är för stor.

Jag lyssnar däremot på varje ord och varje mening när kvinnan som får berätta mest under gudstjänsten säger att den här dagen lätt kan handla om att komma hem, men att hon vill prata om hur det är att komma bort.

Att vara på väg. Och att en händelse som att Jesus hängs på korset, begravs, försvinner och återuppstår inte behöver tas in med hjärnan. Man kan gott låta det få vara ett mysterium. För det är ett mysterium.

Jag tycker att det är vackert att allt inte behöver förstås. Vi förstår ju inte ens oss själva.

Och Olle Carlsson, denne benådade Olle Carlsson som var nere för räkning men reste sig, säger när gudstjänsten nästan är slut att en dag som denna i bästa fall ger oss möjlighet att bättre se Gud i vardagen.

Ja, kanske är det så.

Det får nästan vara hur det vill med det, för man måste kunna leva i både tro och tvivel. Jag gillar inte tanken på evigt liv. Jag vill inte att det bara ska finnas gott och inte något ont. Det är verkligen mycket som jag inte gillar i det religiösa, som jag inte kan/vill/tänker försvara eller stå för. Men det är mer som jag vilar i och som ger mig vila.

Ja, jag är glad att jag orkar drömma, för då kan det ske något bättre. Jag vill ha handen på hjärtat och hjärtat i handen och bryr mig inte om att Gud inte skulle finnas om ingen trodde på Gud.

Det enda jag med säkerhet vet är att när jag lämnar Katarina kyrka så går jag med lättare steg. Bort till Mosebacke. Fikar. Tittar ut över en väldigt vacker stad. Tittar ut över mig själv. Ser andra som sitter där och har det bra, hör alla språk, hör att världen är här i mig, kring borden, kring lyckan. Ser skrattande barn samtidigt som jag i nya numret i den tyska veckotidningen Die Zeit läser att barn skrattar 400 gånger om dagen medan vuxna bara skrattar 15 gånger om dagen. Jag lyssnar på när ett par snackar med några vänner om hur det var i Spanien varifrån de nyss kom, det var det ena trubblet och det andra trubblet och det tredje trubblet, och allt kunde ha lösts om det inte varit så många lögner inblandade, men det var då, i dag är en vacker dag och det är lätt att be i alla väderstreck och att älska sin nästa.

Ja, i dag är en mycket vacker dag då skrattet inte känner någon ålder.

Nu blir jag medlem i Svenska kyrkan igen.