Om våldet hör ihop med makt? Varför skulle det göra det?
Ann Petrén ställde frågan i söndags kväll när hon gästspelade på Göteborgs stadsteater. Hon stod på scenen i en timme och en kvart och kom med så många omvälvande frågeställningar om ett familjeöde att det kunde ha räckt till tre helaftonsföreställningar.
Allt utgår från det grekiska dramat Orestien där Agamemnon mördas av sin hustru Klytaimnestra sedan han offrat deras dotter Ifigenia, allt för den där heliga krigslyckans skull. Det är Christina Ouzounidis från Teater Weimar i Malmö som specialskrivit ”Vit, rik, fri” för Ann Petrén och det visar sig snart att Ann Petrén, klädd i guldfärgat, inte är ute efter att samtala med publiken om krig och moral och könskamp – utan att få oss att tänka. Hon pratar. Vi lyssnar. Till och med när hon säger roliga saker så låter hon inte skrattet ta över – innan man vet ordet av så kommer ännu en verbal örfil. Hon låtsas då och då läsa från något slags manifest, som för att ge de välkända orden tyngd.
Jag har aldrig hört en så andäktig publik.
Ann Petrén, som är Sveriges bästa skådespelare, är ensam på scenen, gör ytligt sett inte mycket, och behöver aldrig det. Ett höjt ögonbryn, sättet hon sätter sig på, hur hon tar av sig skorna, hur hon flyttar draperiet – det räcker. Det räcker precis hela tiden. Och så mitt i, när luften tar slut, så tuggar hon på tabletter i ett par minuter. Ansiktet blir en clowns, ett barns, en vuxen som inte tror att någon ser henne, ryckningar hit och dit, och så petar hon bort lite som fastnat mellan tänderna, och så tar hon några steg fram och man vet att godisstunden är över, nu måste man göra sig beredd på ännu en av alla tankegångar som påminner om det man hört, men har en ny knorr. Detta är retorik om retorik, och om maktanspråkens gester och förutsättningar.
Hade manuset gått att köpa är jag säker på att många ex gått åt.
Och hade det gått, i måndags kväll på Cirkus i Stockholm, att köpa en inspelning av kvällens Håkan Hellströmkonsert så hade de exen också gått åt. För hans värld och publik blir både ung och vuxen, oavsett om han sjunger om tidlösa kärleksrelationer eller bottenfrusna serenader på Brännö.
Medan Ann Petrén står för sig själv och blir alltmer svårbedömd, och därmed lockar oss något alldeles otroligt, så bjuder Håkan Hellström upp till dans som om det inte finns något att dölja, som om hela världen är ett dansgolv.
Så är det – tills man verkligen lyssnar på vad han sjunger om.
Hans ”Du är snart där”, som avslutar hans senaste album ”2 steg från Paradise” (Universal), och också avslutade konserten i måndags, är en pjäs, eller rättare sagt ett drama. Här får vi höra att vi ska fortsätta när mörkret kommer. När vi faller tungt. ”Blitt sparkad runt några gånger/som en del måste bli.” Ja, just så. Och ändå: det är bara att fortsätta. ”Fortsätt när dom lynchat sista hoppet/fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt.” Den här motståndshandlingen hade mycket väl kunnat sjungas också i Ann Petréns föreställning.
Så är det. Hellströms språk tar oss till kärlekens omöjlighet samtidigt som man måste tro att den är möjlig. Han går stenhårt åt dem som han tycker kränker hoppet, som Idoljuryn. Hellström svar är att förvandla det som ser ut som enkla popsånger till hymner, också när de bäddas in i sambatakter. Och i ”Du är snart där” – sången som det är mycket lätt att stanna i – kommer vändningen från sidan, just när man tror att sången är slut. Det är då Håkan Hellström förtvivlat ropar ”Ljug för mig”, om och om ”ljug för mig” – ja, ljug om det är så att det inte finns en framtid, för det vill jag inte veta. Det kan jag inte veta. För hur ska jag då leva?
Detta är en vandring från en som går ”samma gator som Cederhök” och vi hör att ”när du var med mig, musiken slutade aldrig, du bara får mig att hänga kvar” och vi vet att ”där under träden, bakom stängslet finns en stig för dig”. För ”när vi går genom tiden” så vet vi att ”allt det bästa inte hänt än”. Det här kan vara en bröllopssång, det här kan vara en begravningssång. Men mest av allt är det en livssång.
Så dansar Håkan Hellströms konsert och Ann Petréns föreställning vidare över scenerna, höger till vänster, vänster till höger, allt mindre i mitten. Det är fullsatt hos henne och hos honom. Vi ser och hör en Ann Petrén som är förbannad på sakernas tillstånd, makten och förtrycket, och vi ser och hör en Håkan Hellström som inte låter sig nedslås.
Här sjunger kraften som gör att det går att motarbeta en av de mest skoningslösa bilder av barn och föräldrar jag vet: den engelske hovpoeten Philip Larkins dikt om hur det är att vara barn, en del i hjulet, en del i tidens gång. Den inleds så här:
”They fuck you up, your mum and dad,
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.”
Inför denna stordikt – som passar in i Grekland för länge sedan och i till exempel Göteborg i dag, och som slutar med att man inte ska skaffa sig barn – så måste man ta till annan konst som finns för att kunna andas, som om allt är en efterkrigstid. Det kan vara ett grekiskt drama och det kan vara en popkonsert. Och de här dagarna och kvällarna och nätterna kan det mycket väl vara att inse precis det som Håkan Hellström sjöng i måndags kväll: ”Man måste genom skam/man måste genom drömmar/man måste dö några gånger innan man kan leva.”