På torsdag den 14 april spelar Southside Johnny i Malmö, på fredag den 15 april i Stockholm och på lördag den 16 april i Göteborg.

Jag ska inte säga att du absolut ska se till att kolla honom om du kan, man kan leva utan det. Men jag kan också säga som det är, att han gör livet lite lättare att leva.

Som nu när jag lyssnar på  hans album ”Pills and Ammo” (Freeworld) som kom i fjol. Om konsten att vakna. Om hur det känns när det känns fel. Om hur man ibland vill hitta en plats där ingen kan hitta en. Och samtidigt allt det där ljusa som trots allt letar sig in i sprickorna. Han har som alltid ett maffigt, mycket souligt komp bakom sig (ett smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=N6ZntNxRZpI) och det går inte att sitta stilla: det blir snabbt svettigt.

De flesta har visserligen lärt känna honom – som är född 1948 i New Jersey och som har spelat sedan tidigt 70-tal – för att Jon Bon Jovi och Bruce Springsteen och andra i E Street Band har stött honom, men han äger sedan länge sin egen scen. Och han äger sig själv allt mer. Som i ”Pills and Ammo”, hans mest gitarrbaserade och Stonessvängiga någonsin; den slitna rösten både vaggvisar och väcker. Bandet, det nästintill legendariska The Asbury Jukes, ser däremot till att det är fredagskväll hela veckan.

Jag har en nära vän som för några år sedan satt och snackade med Southside Johnny och råkade spilla ett glas öl i hans knä. Southside Johnny gick upp på hotellrummet och bytte byxor och satte sig igen hos min kompis och fortsatte snacka. Bara en sådan sak.