I morgon torsdag den 17 mars fyller Siegfried Lenz 85 år. Och jag har följt honom under många år. Ibland när jag glömmer honom tittar jag i hyllan där hans böcker finns och känner med handen över bokryggarna: Så mycket liv!

Inför födelsedagen sprids hans uttalande att ”Antingen är man författare eller så är man det inte”. Han skriver alltså fortfarande och en del kommer också hit. På svenska kom i fjol den lilla ”En tyst minut”, en kärlekshistoria fylld med minnesstunder. Nu ger samma förlag, Thorén & Lindskog, ut Lenz ”Vilken teater!”. I den möter jag några som sitter i fängelse och som dråpligt nog rymmer när ett teatersällskap kommer på besök.

Det är värme och kyla i samma andetag, det är frihetslängtan. ”Våra dagar är räknade”, säger någon, och jag vet till slut inte vart skrattet tar vägen och vem av oss som är inspärrad, som är fast i allehanda regelsystem.

Här lever det outtalat tyska, splittringen i öst och väst, alla slags murar, och vad en återförening är om den inte är ömsesidig. Hur ser den då ut? Hur skaver den när det lilla och stora livet möts?

Jag tänker på hur skickligt Lenz ringar in detta när jag ser på mycket annat som kommer ut i Tyskland, som nu när Julia Albrecht och Carinna Ponto skriver ”Patentöchter: Im Schatten der RAF – ein Dialog” (Kiepenheuer & Witsch). Det pikanta med boken är att det är dottern till Jürgen Ponto, som 1977 mördades av RAF, som skrivit boken tillsammans med mördarens lillasyster: alla kände varandra, de umgicks familjevis. De tu är nu vid mordplatsen, de är vid rättegången, de resonerar om vad som drev Susanne Albrecht in i terrorismen. Här blir det sedvanligt offer/bödelresonemang, hur de två författarna möttes, om trådarna bakåt i deras liv – och hur det kan bli nu. Efteråt. När inget går att oskadliggöra. När de döda inte kan väckas till liv. I Der Spiegel (nr 10/2011) berättar Albrecht och Ponto om hur de grät när de skrev boken och det märks: tårarna har blött ner bokstäverna. Det är visserligen behjärtansvärt när offrets och mördarens anhöriga för första gången möts och tillika offentliggör allt kring det och det är sorgligt – men också mycket tomt, för det leder ingenstans, det sägs egentligen mycket lite om den tyska terrorismens galenskap och misstag; det blir mest av allt en sång vars refräng lyder att alla är vi lidande.

Lenz däremot tar tragedin som genomsyrar nästan allt i samhället och på bara 102 sidor kommer den där spegeln som gör att man inte vet vad som är konst och vad som är konstigt, hur mycket ett leende kan betyda, hur en festförstörare kan förstöra så mycket mer.

Allt går att översätta och Lenz visar oss vad som gäller till dess att vi ser tydligare vad en dröm är och vad vi kan göra med den och med oss själva.