När killen kastar sin gympapåse till kompisen är han nära att krossa en av de sex gamla lyktorna som omringar Spelmansplatsen. Jag känner killen och han vet mycket väl vad jag känner för lyktorna. Han förlåtförlåtförlåtar sig härifrån med stora ögon och samma avvaktande blick hade jag första gången jag kom hit.

Alltså första gången jag kom till Göteborg, 1976, och stannade bara tre timmar.

Nästa gång jag kom, 1977, var när jag flyttade hit. Jag började bo mig runt stan: Sandeslätt, Wieselgrensplatsen, Hisings Backa, ett antal adresser kring Linnégatan, Hisings Backa igen.

Innan jag kom till Kålltorp 1983 hade jag ingen aning om vem Albert och Veronica var, och jag visste inte att det gick att få fram det småskaliga mitt i storstan.

Nej, det är inte nostalgi, för jag har inget att blicka bakåt på. Men jag kan ställa mig på Spelmansplatsen, vara riktigt långsam, och titta mig varm. På lyktorna. På hur mjukt Poppelmansgatan svänger. På blandningen av bostäder: hyreshus, radhus, egnahem. På sandlådorna och fontänen och allt det livsbejakande solgula i tvåvåningshusen här.

Så här vacker och funktionell kan en Trädgårdsstad bli. Det är då jag tänker på Albert (Lilienberg), för det var hans tankar som formade Kålltorp på  tjugotalet. Grundtanken var att det skulle vara grönt med ett oregelbundet gatumönster som anpassas till terrängen. Plus öppningar, ”klassiska torg”, som Spelmansplatsen.

Albert skapade också Landala, Bagaregården och Kungsladugård, men ingenstans lyckades han bättre än här i Kålltorp, säger expertisen. Det blev så genomtänkt att man kan förändra husen här ganska mycket, och ändå förblir området väl fungerande.

Så ser en historielektion om Kålltorp i Göteborg ut.

En annan ser ut så här, och det är den som drar mig till Spelmansplatsen: alla gånger jag möter Veronica (Larsson) där.

Nu glider hon ner på den vanliga bänken och säger att för bara en stund sedan så försökte hon skriva vers. Hon undrar om jag vill höra, så att vi kan få  skratta tillsammans:

- 1954/det är ett långt år/några minnen botas,/andra blir till nya sår.

Och så säger hon:

- Jag hade tänkt avsluta allt med ett rim på 54, något om att ett år kan röra sig långsamt som en myra. Men jag kände att då måste jag baka in saker som hänt det året, alltså stora händelser, sådana som trivs i uppslagsböcker.

Hon har bott i Göteborg i 52 år, men växte upp utanför Ystad. Det var dialekten som gjorde att jag lade märke till henne och hon log när också jag öppnade munnen. Skånskan växte medan vi sa det mest lättförklarade om vårt flyttande från landskapet vi föddes i: inget om kärleken som drog i väg oss, inget om det som gör att vi stannar.

Häromsistens förklarade jag att jag sökte något kring årtalet 1954. Nu säger hon att 1954 i dessa kvarter var lika med hur många affärer som helst, att man kunde få  tag på vad som helst.

- Men 1954 är mycket mer än affärerna som fanns men inte finns. Titta här.

I handen har hon en gråvit sten och hon säger att här håller hon sitt 1954 trots att stenen kanske är tusen år gammal.

- Jag hade i några år försökt att bli mamma, men det blev inget av med det. När min man lämnade mig för en annan blev han pappa efter ett halvår. Jag fick aldrig den matematiken att gå ihop.

Jag tror att hon ler.

- Medan han fortfarande var min och jag gick vid Delsjön och letade efter ingenting låg stenen där och ville bli upplockad. Jag tänkte att jag skulle berätta för min man om den, om dess lyster. Men när jag kom hem låg pappret på trasmattan i hallgolvet. Han behövde inte många bokstäver för att få fram att jag aldrig skulle få se honom mer.

- Så jag öppnade översta byrålådan, lade stenen under min finaste tröja och tänkte att jag kanske kunde ta fram den när jag fått ett nytt liv. Det var den sista lördagen i september 1954 och jag fattar inte varför men jag minns att vi just då fått de första kvinnliga poliskonstaplarna. Jag hade jobbat klart för veckan, jag sydde skjortor och korsetter, hade fått löning och tänkte att det var förbannat dyrt att vara fattig. Den insikten promenerade med mig när jag gick min första fria helgtimme vid Delsjön. Jag hade börjat få ont i händerna då, värken kom närmare och oftare och svärtan och smärtan gick inte att värma bort.

Nej, hon ler inte.

- Varje kväll låg jag på  sängen som varit vår, men som nu blivit min och kall, och försökte förstå: ingen man. Och än värre: inget barn. Vem avgör hur mycket lycka man ska få känna? Hur många nöjen kan man få ha? Har du tänkt på att det finns ärr som bleknar in i skinnet?

Jag tänker att nu är vi olika varandra men om 20 år ser vi likadana ut.

Hon låter som om hon drunknar när hon säger att ibland ville hon inte sova.

- När du sa att du har tre barn och att du är född 1954 så tänkte jag att därför ska jag berätta om stenen, för den blev mitt barn. Får man säga så? Hursomhelst: varje kväll försökte jag somna av mig själv, men lyckades aldrig förrän jag fick undan tröjan och stenen i högerhanden. Jag behövde aldrig hålla den hårt, den var ändå där, den var bara min. Men något sådant kan man inte rimma kring.

Hon håller om sig igen och undrar om jag hemma hos mig också känner lukten av metall från elementen.

Det är då jag börjar berätta för henne om Alberts tankar med Kålltorp. Hon klappar mig på kinden och säger att hon sitter kvar tills lyktorna börjar lysa.