Ingen kommer att se oss, så  varför ska vi inte göra det på gatan?

Så låter den fria översättningen av Beatles ”Why don’t we do it in the road?” och den innehåller inte fler ord än så.

Och ändå gör den det. Den är lust och svett och extas och Paul McCartney sjunger som en gud, som om det var han som höll på där på gatan.

Faktum är att McCartney gör nästan allt på den låten som ligger på Beatles vita album: spelar piano och bas och akustisk gitarr och elgitarr och handklappar. Den ende beatlen för övrigt är Ringo Starr som trummar och handklappar.

McCartney spelade in den på  John Lennons födelsedag, så kan också en hälsning se ut. Och Lennon blev sur över att han inte fick vara med på inspelningen, det sa han också långt efter Beatlestiden.

McCartney fick idén till låten till när han var i Indien och såg en apa sätta på en annan apa, och sedan var det som om ingenting hänt. ”Så enkelt är det”, tänkte McCartney, kärleken behöver inte vara mer komplicerad än så. En stund senare behöver man inte ens minnas det där tillfället.

För minnet är en otrogen följeslagare.

Det slår mig när jag läser Tony Judts nyutkomna ”Minneshärbärget”, för där skriver han om några studenter som sprungit omkring nakna på collegets gräsmattor. En av dem försvarade sig med att de i alla fall inte hade ”gjort det på gatan”. Det är, skriver Judt helt rätt, en blinkning till ”Why don’t we do it in the road?”. Samme Judt som helt fel påstår att det är Lennons låt.

Det är verkligen få Beatlessånger som är så lite Lennon som just den och när Judt hamnar så snett förtar det resten av läsningen. Han minns den ene och den andre intellektuelle, han är i fjällhotell, han pratar om sin familj – men jag litar inte längre på honom.

Alla kan förstås göra en tabbe, och Judt var sjuk när han formulerade sig, och det är förstås larvigt att grotta ner sig i ett enkelt misstag. Men eftersom Beatlestakterna är så viktiga delar av mina hjärtslag, så lägger jag undan boken och lyssnar i stället på den magnifika ”Why don’t we do it in the road?” igen. Sedan lyssnar jag vidare på samma album tills jag först nu verkligen hör Lennons ”Everybody’s got something to hide except for me and my monkey”.