Den där lappen på framrutan.

Ja, det börjar rätt trivialt för tre år sedan, en februaridag 2008. Joyce Carol Oates har kört sin man Raymond Smith till sjukhuset, för han har fått lunginflammation. En dag, kanske två – sedan ska han vara hemma igen. Några dagar senare är han, som är åtta år äldre än hon, död.

När Joyce Carol Oates skriver om det, i ”A Widow’s Story” (Fourth Estate), så är bokstäverna rena och färdigsnickrade. Så här gick det till och det här hände sedan.

Allt är ytterst konkret och tar sin början när Raymond Smith, som hon varit tillsammans med sedan 1960, ligger på sjukhuset och Joyce Carol Oates skyndar, har varit hemma några timmar, återvänder till sjukhuset, ska hem en stund igen och så sitter det en lapp på framrutan, om att hon för helvete borde lära sig att parkera riktigt, bitch!

Ett år tidigare kunde allt ha varit över, då är Joyce Carol Oates och hennes man med om en allvarlig trafikolycka väldigt nära sjukhuset – så nu, när han dör på riktigt, så kan hon tänka att hon fick ha honom åtminstone ett år längre än om han hade dött i olyckan. Livet kan vara en gåva.

Så där håller hon på, hon som av sjukhuspersonalen kallas Mrs. Smith. Vrider och vänder, tar ett steg i taget. Andas framåt, andas bakåt, in och ut, nästan som en vana.

Minnen: Ray som var redaktör för en litterär tidskrift var också en redaktör för hela livet. Han skötte trädgården, han tog hand om allt, han fixade snabbt en ny bil efter bilolyckan – och Oates ser att han kunde njuta av livet på ett sätt som hon inte kan, också när den lätta sjukdomen blir svår och han ligger där på rum 539.

Ja, detta är minnen som äter sig in i tragedin genom att luta sig mot sig själva. Oates berättar som om hon skriver om någon annan. Det är visserligen Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” i ämnet, men mindre förundrat, med mindre frågetecken, mer konstaterande, mer praktiskt och ytligt om man så vill: Så här är livet, när man minst anar det så tar det slut för någon, och då får den överlevande bli jordnära och lösa det ena problemet efter det andra – meddelandet på telefonsvararen och e-posten, till exempel – och, faktiskt, göra vad som helst med minnet. Det kan vara en följeslagare, det kan vara en stig, det kan vara en vägg som växer. Oates visar alla dessa möjligheter, hon tar några steg hit och ännu några fler steg dit, men är nästan alltid rak i meningen att hon inte krånglar till det, som om den här bokens berättelse också är något som bara ska klaras av på lagom avstånd. Det är inte alltid lätt att förstå vem Raymond Smith var, för sig själv och för henne, men det är mycket ofta lätt att se Raymond Smith framför sig som en bild, rentav som en affisch, se hur han sitter och jobbar, se hur han matar de två katterna, hur han sköter livet, tills den dagen då han blir sjuk.

Och hans liv och död gör Joyce Carol Oates en berättelse av. Men hon nämner aldrig att hon inom ett år efter sin mans död gifter sig med en ny man.