Ulrike Meinhof.

Det är så Bettina Röhl säger. Aldrig: Min mamma.

Jag tänkte på det flera gånger när jag för något år sedan snackade med Bettina Röhl om hennes syn på sitt liv, men också på slutet om hur hon ser på sin mamma, kanske den mest berömda terroristen.

Bettina Röhl pratade och svarade och gjorde utvikningar då och då, men hennes röst var kall. Som om namnet var stavelser: Ul-ri-ke Mein-hof. Eller som att det där namnet, den där personen, knappt gick att stava till.

Hon har skrivit en del om hur det var att växa upp med föräldrar som motarbetade staten. För det handlar inte bara om hennes mamma. Hennes pappa är ju Klaus Röhl som drev den omtalade tidskriften Konkret, och som efter Meinhoftiden publicerade allt mer sextexter och sexbilder. För ett år sedan skrev Bettina Röhl en stenhård text om honom i Der Spiegel där hon mer eller mindre skrev att han var pedofil.

Och nu fortsätter hennes frigörelse.

I den tyska tidskriften Chrismon – som medföljer Frankfurter Allgemeine Zeitung en söndag i månaden – sammanförs i februarinumret 48-åriga Röhl med Margarete Mitscherlich som är 93 och Tysklands mest namnkunniga psykoanalytiker. Och det som de ska diskutera är frågan: Hur är en bra mamma?

Mitscherlich har en son och Röhl har en dotter, och i början är samtalet lugnt: Hur förändrade barn era liv? Var ni säkra på att ni ville ha barn? Sådana där frågor som föder rätt väntade svar.

Sedan får Bettina Röhl frågan om själva det faktum att hon nu är mamma har förändrat hennes syn på sin mamma. Hon svarar nej, hon var redan klar med sin mamma när det var dags att få barn.

Efter ett tag säger hon att alla som haft sådana föräldrar som hon har haft, föds in i något slags osäkerhet. Men det handlar också om frågorna som den tiden födde: feminismen, den sexuella frigörelsen, att man ser fiender överallt.

När Margarete Mitscherlich undrar om Bettina Röhl förstår sin mamma, som levde så mycket underjordiskt, så svarar Bettina Röhl att det gör hon inte, hon kan inte alls förstå hur hon tänkte. De hade sju år tillsammans fram till dess att Ulrike Meinhof valde terrorismen framför sina barn. ”Hon lämnade mig för revolutionens sak.” Och så säger hon: ”Det var inte bara det att hon lämnade mig, hon övergav mig.”

Efter det kommer det vanliga utfallet mot dem som är fast i bilden av Ulrike Meinhof, som ser henne som något slags hjälte, eller åtminstone något som man kan projicera sitt eget liv på. ”Glöm inte”, säger hon, ”att vi barn lämnades vind för våg nästan alltid. Vi fick ta hand om oss själva, övernatta här, övernatta där.”

Inför frågan om hon förlåtit sin mamma svarar hon:

”Den frågan finns inte på dagordningen. Jag anklagar henne inte, jag förlåter henne inte.”

Och så några ord om att hon besökte henne i fängelset, att hon försökte se henne som sin mamma, att hon kände medlidande med henne, att vuxna trodde att hon som fortfarande var ett barn skulle kunna snacka henne tillrätta.

”Sedan tog hon livet av sig. Jag som hade hoppats så mycket på henne, och trott så mycket på mig själv, insåg att jag trodde för mycket på mig själv. Ulrike Meinhof brydde sig inte om mig.”

Finns det någon lärdom?

På den frågan vänder Bettina Röhl sig inåt. Hon säger att familjen som institution nedvärderas nuförtiden.

”Vi som har förhållanden lever i osäkerhet på grund av omvärldens tryck: Kommer den som jag älskar att stanna hos mig, hos våra barn?”

Hon önskar sig mer säkerhet, fastän hon förstås vet att det inte finns några garantier. Livet har lärt henne det. Hon är sin mammas dotter fastän hon säger att hon inte känner sin mamma. Det finns så många bilder av Ulrike Meinhof och de gör att Bettina Röhl inte syns. Kanske är det därför som hon slår så hårt, så att de gamla bilderna ska krossas och malas sönder.

Och jag, som kanske läst mer om och av Bettina Röhl än om Ulrike Meinhof, vet att det finns något som heter att man ska hedra sin mamma och sin pappa. Jag undrar allt oftare varför det inte heter att man ska hedra sina barn.