Stanley är 60 och har kört taxi i halva sitt liv. Han vet hur man tar sig till det där smärre bergsmassivet som omringas av regnskogen som tar vid i Kingstons periferier.

Och Klas Lundström vet hur han tar med mig till ”glömda regioner i Amerika söder om Rio Grande”. Hans ”Badlands” (Notis, direkt i pocket) är den där sortens resa man inte ser så ofta nuförtiden, det vill säga en resa som räknar med att läsaren kan läsa och lära. Och han är en resenär, eller snarare reseledare, som inte nöjer sig med att snacka med en taxichaufför som kör en från flygplatsen till hotellet.

Lundström möter på alla sätt andra sorters taxichaufförer, de som tar honom till ställen där besökare är sällsynta, men där man ser desto fler.

Det är alltså ett berättande som krossar och korsar gränser: här är öden så att vi hör hur det berättas och hur folk har det – och sedan en örnblick med historiska vingslag. Krigslarm. Migration. Försiktig hushållning.

Det är Moskitkusten, det är Patagonien, hamnar, det är förstoringsglaset över en liten skråma i tillvaron. Vi är i närbutiken samtidigt som vi är i en tillvaro som är en direkt följd av fredsavtalet mellan den brittiska kolonialmakten och maronfolket.

Rättigenom lyder frågan om världen är en kamrat eller en kolonilott.

Kaffe. Olja. Kokain. Skogsavverkning. Dammbyggen. Allt blir delar av en historielektion och goda historier. Och jag önskar att Lundström hade varit lärare när jag gick i skolan.