De första åtta åren som Dave Itzkoff levde var hans
missbrukande pappa bara en bild, en fantasi – någon som inte
riktigt fanns.
Men han får tag på honom, eller åtminstone är rätt nära, när
han skriver sin ”Cocaine’s son” (Villard). Han visar hur han
levde i kvinnornas värld – även fastän kvinnorna knappt syns
i den här självbiografin – och blev omhändertagen, allt medan
pappan bara gled längre bort.
Itzkoff, som skriver om kultur i New York Times, vet hur man
berättar. Här är detaljer han vet att man kommer att komma
ihåg. Här är tillräckligt med miljöer för att man ska se
omgivningarna framför sig.
Och här är han själv: En son som saknar en pappa att mäta sig
emot.
För sju år sedan kom Dave Itzkoff med ”Lads: A Memoir of
Manhood” och den rörde sig i samma värld. Men något har hänt:
det är som att han nu går längre ner i minnena, som att han
vågar mer, samtidigt som själva berättandet därmed också blir
mer nervöst och skakigt.
Sten läggs till sten: Dave Itzkoff berättar om hur han
pluggar, jagar brudar, hur han går hos en psykolog, hur pappan
blir av med sitt narkotikaberoende, hur de båda tar sig fram,
hur de när sonen blir vuxen och en god journalist bokstavligen
reser omkring i det förflutna rätt in i den historia som
tidigare mest tett sig som en historielektion.
Här finns en lång rad episoder som går rätt igenom alla
motstånd, som när pappan, som heter Gerald, än en gång ska
besöka honom och frågar för femtioelfte gången hur han ska
hitta hem till grabben. Som om han aldrig varit där. Och
pappans historier tar alltid nya vägar, han berättar dem om
och om igen tills de tunnas ut och blir vattniga. Skrattet
blir då ett sätt att inte gråta.
Till slut återstår det inget annat än att sonen skaffar sig
ett eget liv, sin egen historia, sin egen syn på hur allt
egentligen gått till. Det blir en tröstande manual för alla
som förlorar en förälder innan de själva blivit vuxna.