Nej. Motståndet säger jag. Lever upp under de förmultnande löven. Smakar lite som pepparkaksdeg.

Du vet, man är människa och tror på att vara människa. Och så träffar man en människa. Och då är man för mycket människa.

Och du. Så träffar man en människa och då är man för lite människa. Jag och Gunnar. Jag och turken.

Öppningen till ett annat. Inte universum. Men annat.

Det är ju inte färgerna som skiljer, utan kulörerna.

Skulle kunna ligga med henne. Hennes livmoder är full av sång. Brösten små och rädda. Ögonen självsäkra och trotsiga. Hon juckar inte sexuellt.

Efter barnet kommer efterbörden. Lite som att laga mat. Som på slakteriet. Sen växer de upp och blir människor. 

Fyrverkerier av hetta. Alla idéer är nya. De hör alla låtar för första gången. 

Det är så man lär sig ödmjukhet, genom att låta sig utmanas, knuffas ner från täppan av någon som inte ens vet att det är en täppa.

Jag klär på mig den vita dräkten.