Att äta är att döda.

Det är så det börjar.

Med att någon dör.

Fikon.

Ko.

Död.

Bröd.

Kanin.

Massmord.

Det finns ingen mat utom maten.

Jag är maten, sanningen och maten.

Någon måste dö för att du ska få leva.

Någon måste sluta att andas för att du ska få andas.

Och senorna på basen som ackompanjerade den där Satchmo.

Död.

Teglet som omslöt din moders livmoders sängkammare.

Massmord.

Du kan inte tro att du kan vara fri från skuld. 

Endast den som accepterar skulden kan befria sig.

Du gör mig ont. Det tunna skinnet över ditt bröst gör att jag vill gråta.

Alla varelsers glädje är alla varelsers elände.

Låt mig äta dig.

Svälja dig.

Jag vill vakna och gå ut i världen med dig i min mage.

Det finns ingen utom ingen.

Det finns inga blommor i vår trädgård.

Det luktade bajs när din mamma bajsade.

Hon tänkte på handlingslistor när din pappa knullade henne.

Hon sa att hon älskade honom och hoppades att han någon gång skulle svara.

Nittonhundratalet handlade bara om det.

Om rytm. Om klang. Om julklappspapper.

Om att säga det som FOLK redan hade sagt. Men lite coolare. Döden har alltid varit skit.

Ät dig mätt. Döda något. 

Din skuld är allt jag behöver. Din mänsklighet. Din fulhet är det som gör dig vacker,

som gör dig till människa.