Hon och han ska resa bort, så han letar efter deras pass. Eller rättare sagt: Han letar efter hennes, för det ligger förstås inte i lådan som det borde ligga i. Det är då han hittar en hög fotografier. På henne. Och en man. Det måste vara mannen hon var gift med för länge sedan. Hon som sa att de hade det dåligt. På bilderna ser de lyckliga ut. Nu är det något som inte stämmer, men det är tydligen så han ser ut. Där ser man. Den där mannen är vackrare än vad han själv är. Det är lätt att veta vem hon hade valt om hon hade mött dem båda på gatan. Han berättar inte om sin fotoupptäckt för sin fru. Han börjar bara ställa frågor: Hur var det med din förste man, vad gör han nu? Hon svarar att det har hon ingen aning om. Jaså, inte det? Mannen börjar kolla upp hennes förste man. Var han bor. Vad han gör. Till och med när han borde tänka på att inte få sparken på jobbet, så ägnar han sig åt förste mannen, för det vet ju alla att första kärleken och första kyssen glömmer man aldrig. Men just det kan vara svårt att acceptera om man är tvåa. Så man nummer två tar reda på att man nummer ett är en mäklare på en annan ort. Och kontaktar honom och säger att han och hans fru letar efter ett hus. Så man nummer ett träffar man nummer två. Och det visar sig att man nummer ett haft rätt många kvinnor, och hur ska han komma ihåg dem alla?

Joyce Carol Oates kan den här typen av historier. Hon tar något vardagligt – en man hittar fotografier och blir svartsjuk – och driver historien framför sig. Vad svarar hon? Vad känner han? Och vad gör man egentligen med en känsla man inte vill ha i kroppen?

”The First Husband” är den klart bästa i Joyce Carol Oates nya samling ”Give me your heart” (Houghton Mifflin). Inte bara för att hon visar på orons mekanismer, utan för att dialogen lever ett eget liv, ett liv som får blodet att pumpa också i det döda. Om han säger en sak, vad säger hon då? Och hur svarar hon? Och vad leder det till?

I den här samlingen med tio tidigare publicerade spänningsnoveller finns flera av Oates mest typiska typer. Mest tydlig är den unga flickan som nyss börjat intressera sig för det vuxna livet. I ”Strip Poker” lockas flickan ifråga med på ett äventyr. Med äldre män. Ut med båten. In i det övergivna huset. Mitt i ovädret som är på ingång. Så det är så man spelar poker? Kan ju vara värt att lära sig. Mamma därhemma är orolig i vilket fall – men om flickan lockar fram oron, så får hon sig väl bara ett bevis på att mamman bryr sig? I bästa fall.

Så fortsätter det. Vardagen blir något annat. Leendet fördrivs och förvrids. Detaljerna sjunger såväl arier i rätt tonart som de falskaste av sånger. Allt blir lugnt och ungt igen. Om nu inte det som passerar börjar krångla. För då måste Oates visa oss precis hur det går om man inte är rädd om livet och kärleken.