Så här, vid nyåret, kommer jag ihåg ett annat år: 2002. Jag hade bara ett kapitel kvar i le Carrés nya bok ”Absolute Friends”. Tyckte den var så omskakande att jag gav mig ut på en lång, lång cykeltur för att lufta skallen. Hoppade av cykeln vid en fotbollsplan i Rannebergen.

Det var mitt på dagen, en sådan där dag då molnen inte verkade veta vart de skulle.

Mot det trasiga stängslet lutade en kvinna en tidningsbild på Anna Lindh. Flera småkillar kom springande och undrade vad hon gjorde. Hon svarade att hon lade två rosor där eftersom Anna Lindh hade två barn.

En kille sa:

”Det enda som var bra med mordet var att hennes söner slapp gå i skolan.”

En annan sa att detta inte var ett bra ställe:

”Framför fotbollsmålet finns ju en stor pöl, tänk om blommorna blåser dit och drunknar.”

Kvinnan lade några vita blad snett ner till höger om rosorna. Sedan fick alla bråttom, bara jag stannade. Då såg jag att bladen liknade ett kommatecken, som om det var något som komma skulle, något som ledde vidare, som le Carrés berättelse om en vänskap som bara fortsätter och fortsätter.

Minns så väl att när jag cyklade hem så var allt tyst, som om jag tappat hörseln.

Och jag undrar nu vad som kommer att höras 2011.