Det undermedvetna ligger inte under. 

Det är bara begravt. 

Under. Och det är inget konstigt. 

De där männen i slutet av artonhundratalet ville göra det konstigt. 

Patriarkatets sista ryckningar. 

Teoretiskt. Jo.

Men jag ska förklara.

Det hände för tio tusen år sedan.

Skärgårdens vatten är stålgrå sörja.

Kylan tuggar på mina knogar.

Men kommer inte att segra.

Tänker på hur de kom paddlande i sina båtar.

Från någon annanstans.

Tänker på tyngden på granarnas grenar.

Vill inte att de brister.

Vill stå under dem när det brister.

Så befolkade de kylan. Bredde ut sig.

Det var alltid i närheten av vatten.

Vatten är naturligt.

Inte som asfalt.

Och så hade de med sig kvinnor.

Och det var redan då som obalansen uppstod.

Varför går inte att säga.

Men männen var män och kvinnorna kvinnor och ingen var bara människa.

Teknologin. Att kunna skapa en båt. Döda en älg. Slå någon sönder och samman.

Kräver ingenting. Bara att du blundar för det uppenbara.

Sen i tusentals år har vi blundat.

Blundat för det faktum att du är likadan som jag.

Att det du har är samma sak som det som jag har.

Bara spegelvänt.

Och gubbarna satt i varmt som helvete och tänkte dåliga, hafsiga tankar och skrev ned dem på ett slarvigt, onödigt krångligt sätt och ännu idag pratas det om dem som kanon.

Som värdegrund.

Att vara elak?

Att göra illa?

Är det värdegrund?

Jag vill bara krama någon.

Vill bara att någon håller om mig.

Naken hud mot min nakna hud.

Och glömma att under huden är jag kött.

Männen. De där männen.

Tror inte att de är kött.

De tror att kvinnor är kött.

De tror att kvinnor är kön.

Jag tycker om kön.

Jag älskar kön.

Ditt kön är vackert.

Men jag vill inte reducera dig.

Jag vill komplicera dig.

Nu drar sig solen undan.

Skärgården sveps in i mörkrets filt.

Skärgården är varm.

Kylan kommer aldrig att kunna rubba hennes lutning.

Och granarna sjunger som bara granar kan sjunga.

Om att det finns människor som lever bortom livet.

Det är där du kan få möta mig.