Ingen snackar nuförtiden om Ivar Lo-Johansson.

Det brukar jag säga.

Förutom när hans pris delas ut. Den här onsdagsmorgonen meddelas det att Margareta Wersäll får det. Hon har skrivit ”Fattighusliv i ensamhetsslott – Ivar Lo och de äldre i samhällsdebatt och dikt” och hennes avhandling ges ut av Uppsala universitet.

Jo, en sak till om Ivar Lo i dessa dagar: Häromveckan hölls två seminariedagar om arbetarlitteraturens väsen – vid universitet i Lund.

Och jag tänkte på Ivar Lo-Johansson, på det han sa till mig för bra länge sedan.

Så här föll orden:

”Den här temperaturen på Vermouth hade Hemingway aldrig godkänt.”

Ivar Lo-Johansson hade låtit kallt vatten rinna ett tag över flaskan. Han tittade på den med hård, blå blick som om det skulle kyla den och fick fram det där om Hemingway.

Det var våren 1988 och första gången jag var hemma hos Ivar Lo i hans berömda skrivlägenhet på  Bastugatan 21 på Söder i Stockholm. Vi hade från och till haft kontakt sedan 1982, men nu blev det oftare när Clas Thor och jag ville samla en del av hans reportage till en bok.

Vi drack en stund medan han visade mig runt i sitt sparsamt inredda arbetsrum: ett enkelt skrivbord, en ottoman belamrad med böcker och två besöksstolar.

Allt var nutid och minnen på  en och samma gång och vad jag än tog upp var hans minne glasklart. Det kunde vara hans första reportage från 20-talet eller de sista från 50-talet, om flyktingarna från Ungern.

Han var inte förtjust i tanken på ett urval av hans reportage.

”Ska jag bli ihågkommen för de skriverierna? Tänk om detta blir den sista boken som jag ger ut.”

Vi flydde frågan med snabba skratt och med ännu några eftertänksamma klunkar av den alltför varma Vermouthen.

Men reportagesamlingen blev den sista bok han gav ut medan han levde. Postumt utgavs 1992 de två manuskript han haft liggande i kassaskåpet: en diktsamling ("Tisteldalen") och en skildring av förhållandet med Sara Lidman (”Blå Jungfrun").

När jag försöker sammanfatta hans liv är det svårt att förstå hur han hann med allt: ett sextiotal böcker, otaliga radioprogram. Plus kampanjerna mot statarsystemet, mot den dåliga åldringsvården, mot avigsidorna i idrotten. Och kampen för zigenarnas sak.

Utan en massa snack om arbetarlitteraturens väsen.

Han lät i stället.

Eller rättare sagt: han dånade. Och fick saker gjorda, som i åldringsvården, det som det nu kommer en avhandling om.

Detta gjordes av en man som föddes av fattiga föräldrar som arbetade som statare. Ivar Lo jobbade ett tag som lantarbetare, sedan gick han på folkhögskola och började skriva notiser i lokaltidningen. Några år senare flyttade han till Stockholm.

I mitten på 20-talet började han resa runt i Europa och hade planer på att skriva om arbetare i varje land på jorden. 1927 kom debuten "Vagabondliv i Frankrike", året därpå en bok från England: "Kolet i våld". Den första romanen kom 1932, "Mona är död", året därpå kom det stora genombrottet med "Godnatt, jord".

Han tyckte att "de där tidiga böckerna" inte gick att läsa. Han var smärtsamt självkritisk och långa stunder lyssnade han inte på mina invändningar. Sedan lärde jag mig att han tyckte om när man käftade emot.

Och att han gärna ville prata om min hemstad Göteborg. Vid flera tillfällen sa han att han tyckte att Götaplatsen är det vackraste Sverige har. Han nämnde också restauranger han besökt, "mest där uppe kring Stigbergstorget". Och han drog anekdoter från tiden då han skickade reseskisser till Ny Tid som låg i Göteborg.

Jag önskade ofta att jag haft en mikrofon under hans mun, för allt han berättade blev till historier. De bästa kom när vi promenerade till något matställe. När vi ätit betalade han alltid med en ovikt tusenlapp. Efter sex, sju gånger insisterade jag på att få betala och det blev ett hemskt liv på honom. Han återkom till det flera månader senare, frågade om jag hade ärvt eller vad det nu var som fick mig att göra något så dumt.

I slutet av arbetet med reportageboken blev han tvungen att flytta eftersom lägenheten, där han bott sedan 1934, skulle renoveras. Han led hårt av det för "när jag växte upp var det en skam att behöva flytta". Det spelade ingen roll att det inte var hans fel. När han återvände till lägenheten var han på flera sätt en bruten man. Han kunde inte heller längre läsa det som han antecknade.

I det sista brevet jag fick skrev han: Människan är inte där hon går i sina skor utan där hennes dröm är.

Och sista gången jag besökte honom, någon vecka innan han gick i väg och dog på sjukhuset, stod han väntande med ett glas Vermouth till mig och sa nöjd:

”Den här temperaturen hade Hemingway godkänt.”