SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Kulturonsdag / Fler klappar i säcken

Fler klappar i säcken

Fler julklappstips när det gäller musik och skrivande som kommit i år? 
 


 

Jag hänger gärna med i svängarna när Pernilla Glaser skriver om hur det är att vara ”Fyrtio minus” (Bonniers) i ett liv där orden förlorar sitt värde. Emma, som gillar att äta ute, och Jimpa, som aldrig vinner en argumentation, når alltså inte varandra längre. Så Emma börjar, nästan halvvägs in i boken, överlevnadssnacka med en städerska på jobbet och deras långa nattsamtal leder till nya tankevärldar. Det är tonsäkert om hur man kanske hittar tillbaka till den man älskade, till de där minnen av ljus som man glömt bort.”Kan det inte bara få vara lite enkelt?” 
 
 


 

Systrarna är nära sin mormor – tills den ena systern skriver om mormodern. ”Egentligen är vi ju alla som en enda stor familj.” Men det är de ju inte. Tyskan Selma Mahlknechts lysande berättelse ”Ingen fara” (Thorén & Lindskog) handlar om konsten att se i mörker.  
 


 

Det finns ingen bättre musiktidning är The Word. Ta decembernumret. Artiklar som tar upp musiker man trodde att man glömt, och det blir tydligt varför jag ska lyssna på dem igen. En hel del om den sönderintervjuade Bruce Springsteen som jag, som ändå kan rätt mycket om honom, inte kände till. En granskning av krönikesjukan. Ett nagelfarande av varför misstag kan leda till succé. Plus en massa annat, som jag inte visste varför jag skulle läsa, men som jag är glad över att The Word tog upp. Och så är det i varje nummer. 
 


 

Sarah Dawn Finer tar ”Sometimes it snows in april” av Prince, lägger in den på julskivan ”Winterland” (Roxy) och snön smälter. Så blir det med det mesta hon tar sig an den här gången: dängor som hängt länge i granen blandas med sådant som inte barrar. Joni Mitchell, Ron Sexsmith, Mel Torme är bara några av dem som skriver in den här julen under och över årstiderna. 
 


 

När unga Rachel reser till Sydamerika, så blir det en färd som tar omvägar långt in i henne själv. Ja, legendariska Virginia Woolf(1882-1941) debuterade med en strapatsrik ”Resan ut” (Bonniers). Den kommer nu för första gången på svenska och innehåller kärlek, politik, en sällsynt vass satir – och, mest av allt, kvinnans längtan efter frihet. 
 


 

När Roy Jacobsen drar undan ”Marions slöja” (Norstedts) så hamnar man i ett mord på en 20-årig pakistanska. Men bortom den där sortens spänning som man känner igen väntar frågor som absolut inte har enkla svar. Om föräldraskap. Om kärlek. Om diskriminering. Om hur lätt det är att snubbla i sina egna spår.  
 


 

”Sista beställningen på Balto” (Norstedts) verkar handla om ett mord. Men Faïza Guène ger oss mest en uppsjö röster kring mannen som dött. Kvinnan klagar på sin man, någon klagar på sitt jobb, någon bräker på om skolan. Förorten låter och gatorna och lyktorna syns fastän de knappt beskrivs. ”Vi är väl inte dömda att misslyckas heller.” Det är roligt. Och oroligt. Boken går snabbt att läsa, för den går inte att sluta läsa.  
 


 

Missa inte Kerstin Ekmans svit Kvinnorna och staden (Katrineholm) som nu återutges. Dessa fyra böcker – Häxringarna”, ”Springkällan”, ”Änglahuset” och ”En stad av ljus” - ger oss 50 år av kvinnohistoria och är något av det bästa och mest drabbande som skrivits om hur kvinnorollen och Sverige utvecklas första halvan av 1900-talet. 
 


 

Märta Tikkanen lägger in stråk av oro i sin ömma berättelse om sin mormor. ”Emma & Uno” (Forum) gifter sig 1898, men kärlekssagan tar slut. För mannen är stor folkbildare, startar folkhögskolor, snackar stort om sig själv och frihetsidéer - medan mormodern hamnar i skuggan och får kämpa för att rädda sig. ”De demokratiska idealen gäller inte fruar.”  
 


 

När Elton John möter sin förebild Leon Russell och de spelar in ”The Union” (Mercury) så blir de båda yngre. De får ihop sina bästa sånger på 25 år, låter allt mer lika varandra, låter allt mer. Jag gillar det här oavsett hur jag mår. 
 


 

Vad skulle jag säga om Sverige - om jag kom hit från ett fattigt land? Så undrar jag när Fatou Diome poetiskt berättar om Salie från Senegal som hamnar i Paris. ”Atlantens mage” (Sekwa) handlar om drömmar som krockar, om förväntningar hemifrån, om en svensk fotbollsdomare ... Jag är med i varje mening när Diome skjuter upp dörren till världen.

Stig Hansén