Om du ska ge bort något i jul, och det får bara vara sådant som kommit ut i år?
Då hade jag valt det här:
*
Att författare får brev av läsare, och skriver om breven, är inget nytt.
Men Sigrid Combüchen gör i Augustvinnaren ”Spill” (Norstedts) något alldeles eget av det när Hedda hör av sig om ett foto av en romanfigur – och så kommer allt krypande och tar sig upp längs benen och vidare upp till hjärtat: Vad påverkar oss i livet? Vad är slump och vad är val?
Sigrid Combüchen – som påpekar att allt det här är fiktion - får hjärtat att slå än hårdare när brevväxlingen kommer igång. Det är en berättelse om att Combüchen bor i Heddas barndomshem, om gamla och nya generationer, om Heddas broderier och bryderier, om Heddas verk och värk. Sakta prövas nya miljöer, brev, influenser, tongångar, vänskaper. ”Ni anar inte vad som väntar en i livet.”
Jag har länge tyckt att Sigrid Combüchen är en av våra största författare. I meningar som kommer i förbifarten formulerar hon insikter som många andra författare skulle ge vad som helst för att få till. Också den här berättelsen ser enkel ut när man kommer in i den, men jag är en annan när jag lämnar den. Inte bara för att jag får träffa Hedda och hennes släkt, utan också för att jag lär mig att aldrig ha förutfattade meningar. ”Hon gjorde hela promenaden en gång till, tänkte om den ur hans perspektiv.”
*
”Will she still believe it when he’s dead?” Lennon undrar det på ”Girl” som kom på ”Rubber Soul” (1965), men som i år också kom remastrad, det vill säga tvättad, när Beatles ”röda” album ”The Beatles/1962-66” (EMI) äntligen släpps. På denna Greatest hits som släpptes flera år efter att Beatles lagt av, är 26 tidiga låtar med Beatles och det är så många riktningar samtidigt, de hade ju så mycket i sig – men framför allt är det ”Girl” om killen som inte vet om någon vill lyssna när han drar historien om tjejen som ju kom för att stanna. Lite tidigare får man också Lennons ”You’ve got to hide your love away” och om dem han mött ”In my life” och om hur det är att vara en ”Nowhere man” vilket balanseras av Paul McCartneys leende ”We can work it out”. Denna kyla och värme var bästa vänner, som när Lennon ropade ”Help!” just när han sjungit ”I feel fine”.
*
En prenumeration på New Yorker, så vitt jag vet världens bästa tidskrift. Den grundades 1925 och det lär sägas att förr eller senare så skriver alla stora namn för tidskriften. Enda undantaget är salig Norman Mailer. För att medverka krävde han att han skulle få skrivafuck så många gånger han ville. Redaktionen avböjde. Hursomhelst: jag upptäcker att jag läser mycket i New Yorker som jag inte tror att jag är intresserad av – som den amerikanska veteproduktionen eller hur slussarna i England är uppbyggda – för att det är så infernaliskt bra skrivet.
*
Kan man inte få bli trodd om man säger att ens mamma är grevinna? Yvonne Hirdman vill bli trodd, och i Augustvinnaren ”Den röda grevinnan” (Ordfront) ger hon – som tidigare skrivit om Alva Myrdal - ett rikt porträtt av sin mamma Charlotte Hirdman (1906-1966). Den röda grevinnan bodde överallt innan hon hamnar i Stockholm: Estland, Tyskland, Österrike, Sovjetunionen. Och det är grevar och kommunister och alla slags möten. Ja, mamman är en del av den europeiska mellankrigstidens historia.
Det blir kött och blod av brev, dokument, dagböcker i denna bildrika undersökning. Ibland tappar jag nästan andan, för Yvonne Hirdmans mamma är ”en liten mamma att plocka fram och smeka med pekfingret när livet blev alltför svårt. En liten mamma som alltid vet vad man ska göra. Allt går över, min flicka, säger då denna lilla mamma, gör nu ditt bästa. Gå ut i världen med din stora kaffekanna och ge åt dem som behöver, som jag gjorde under kriget.” Jag vill se att det görs en film om denna grevinna som reste länge för att komma hem.
*
Lägg också Beatles ”blåa” album ”The Beatles/1967-1970” (EMI) i julsäcken, för de sista åren med Beatles var inte så dumma de heller.
*
Innan bodde flickan hos mrs Noland som tog emot fosterbarn. Men nu bor hon med sin mamma mellan berget och havet. Varje kväll tar mamman med henne på AA-mötet. Där finns legobitar, men hon övar hellre på fiolen.
Det krävs inte så många ord när Alice Munro berättar innan jag börjar tänka: Bara den här novellen också, sedan ska jag göra något annat. Diska. Ringa min son. Laga middag till gästerna.
Men Alice Munro släpper mig inte. ”För mycket lycka” (Atlas) är tio berättelser om folk i kläm – men inte den sortens knipa som bara gör ont. Här finns efter det som går illa också långa andetag, befriande resor, folk som kliver av bussen och börjar vandra i stället.
Munro, 80 år, ger hela liv utifrån små händelser, ofta i medelklassmiljö, ofta i hemlandet Kanada. Men jag känner nästan igen min granne, jag har nästan hört de här snacken, jag har nästan varit lika rädd och lika lycklig.
När jag läst klart är jag alldeles övertygad om att jag mött dem som Munro får mig att vilja träffa, särskilt lego- och fiolflickan som tänker att hon en vacker dag kan berätta det här som en rolig historia.
*
När Lena Malmborg sjunger om hur det är att ta sig från ”Paris to Berlin” (CBR), så signalerar låttitlarna att kärleken är körd, att allt är ett enda stort farväl. Men det är något slags fintande, för det är bara ännu en del av den musikaliska resa hon ägnar sig åt, där en genre alldeles självklart blandas med en annan. Hon trollar bort mig hela tiden tills jag hör bara henne.
*
”Vi reser fortare, oftare, längre bort,/fast i stället för minnen kommer vi hem med foton./Här står jag med någon kille./Där är visst min ex./Här är alla nakna,/så det är väl på någon strand”.
Så skriver nobelpristagaren Wislawa Szymborska i ”Här” (Ellerströms), laddad med familjestämningar. Här blir familjelycka lika med sprängande huvudvärk, medan Wislawa Szymborska baddar min panna. Som när kvinnan ber till Gud: ”Men om det nu är för sent att ändra så mycket/så titta åtminstone, snälla Gud, på hur mycket jag väger/och ta bort minst hälften av mig./Men Herren Gud sade: Nej./Han lade bara handen över hennes hjärta.”
*
”Allra käraste doktor. Jag undrar vad du kan ha till övers för mig... Jag är bara en kraxande saxofon, inte ett jazzband. Jag har blivit bättre i hoven, foten, tassen eller vad du nu vill kalla den.” Frida Kahlo (1907-1954), den stora och mytomspunna konstnären, visar sig också vara en brevskrivare som vet att ett självporträtt kan se ut på många sätt. ”Att trotsa smärtan” (Bakhåll) – hennes första brevsamling på svenska - är fylld med konsten att skriva sitt liv.
*
Kristina Westin har bråttom och låter som många andra när allt börjar: stanna, lyssna på hur blåset svänger, hänger du med? Men sedan bäddas text och musik in i en stor eld som inte längre bryr sig om vintrarna. ”In the back of my mind” (PB8) lägger handen om min rygg och min nacke.
*
Systrarna är nära sin mormor – tills den ena systern skriver om mormodern. ”Egentligen är vi ju alla som en enda stor familj.” Men det är de ju inte. Tyskan Selma Mahlknechts lysande berättelse ”Ingen fara” (Thorén & Lindskog) handlar om konsten att se i mörker.
*
”Äta och dricka är intimt. Det gör man inte med vem som helst”, svarar mamman när Dilsa Demirbag-Sten undrar vad det är för fel att äta med främlingar. ”Fosterland” (Bonniers) är full med den sortens närhet som gör att jag åtminstone tror att jag förstår vad som händer när den kurdiska familjen kommer till Uppsala 1976.
Tre generationer kvinnor står i centrum: mormodern som stannat kvar, mamman och dottern i den svenska förorten. Mest syns Dilsa, uppväxten, hennes kaxighet och styrka. Mest känns nya och gamla värderingar, hur man lever hemma och i skolan, generationskrockarna, och slagen från pappan.
Här finns avsnitt när det blir rapportskrivande – men de glömmer jag när historien färgar nuet, när alla sagor och myter ställs mot frågan: Vad är alla det där gamla värt när kärleken inte är i de älskandes makt, när föräldrar bestämmer vem kärleken ska ges till? Det är då Dilsa undrar: ”Vem av oss flickor kunde gå med lätta steg när vi alla levde i ständig fruktan för våld, hot och vanrykte?”
Det är mycket lätt att hänga med när hon går vidare, bryter sig framåt, och träffar killar: ”Ibland höll Staffan om mig tyst, och länge.”
*
Det är mannens röst vi hör – men det är kvinnan vi lyssnar på. Siegfried Lenz kärlekshistoria ”En tyst minut” (Thorén & Lindskog) är 109 sidor om en ung man och den äldre kvinnans sista sommar. Den räcker året om.
*
Robyn är onekligen svensk popdrottning (hennes tre ”Body Talk”-album i år är sensationellt bra) – och Orup är årets svenske popkung. Hans ”Född i november” (Roxy) är 37 minuter full medvetenhet om att en låt inte bara är en catchy melodi och en text. Här är svulstiga nittiotalsarrangemang som är så rätt just här. Orup gör de unga melodierna och Johan Kinde texterna för det mesta: det är sotiga ord om vad man behöver och klarar sig utan, och det är svartsjuka, plus minnen som svischar förbi. Det tog många år innan Orup äntligen blev sin ålder.
*
Alla dessa löften! Sluta dricka, sluta svika...
Förhoppningar väger lätt, förtvivlan större bland dem som det gått snett för. Susanna Alakoski gav oss i ”Svinalängorna” barnens blick inför darriga föräldrar. I ”Håpas du trifs bra i fengelset” (Bonniers) är det den vuxnes känslohav som omsluter oss. Behandlingshem, minnen, anhöriga: ”När vi vinkar av dig vid tåget gråtvärker musklerna.”
*
Oasis var ett ojämnt band, och det hörs också på singelsamlingen ”Time flies... 1994-2009” (Big Brother) som kom i år som en slutpunkt. Det mesta låter snott, snabbproducerat, osäkert som om de inte vet vem de vill vara, onödigt uppskruvat, stöddigt. Det visar ett band som efter en stor start bara halkade utför. Men det som är bra i allt det här snorvalpiga, det är enastående: ”Wonderwall”, ”Live forever”, ”Supersonic” förlåter magplasken.
*
”Jag tror att ett ofött barn har ögonen öppna och kan se ut genom väggen på sin mors mage” – det skriver Margaret Atwood i klassikern ”Upp till ytan” (Norstedts), om att återse platsen där man växte upp. När den nu återutges känns det upp i nacken att vi allt oftare sätter fötterna i våra gamla fotspår.
*
”Vi gjorde det för kärleken, vi gjorde det för människan,/för hagtornen och göken,/för Kumbriens stigar./Vi gjorde det för ett vackert namn,/frihet, bä bä,/inget du skulle kunna sätta fingret på”, skriver rockikonen Patti Smith i ”Oskuldens tecken” (Brombergs) och visksjunger till mig och till grannen och till kvinnan som går där nere på gatan.
*
Och när du längtar efter den sista dansen, så har du alltid ”Little Lou, ugly Jack, prophet John”, som låter som att den kom i slutet på sextiotalet. Det är Norah Jones som gästspelar på Belle and Sebastians melodifinurliga och egensinniga ”Write about love” (Rough Trade) som kom härommånaden. Men den finns också på alldeles nya ”... featuring Norah Jones” (Blue Note) som innehåller de 18 duetter hon gjort det här årtusendet (med bland andra Willie Nelson, Dolly Parton, Ryan Adams, Q-Tip). Den här sången om Lou och Jack och John handlar visserligen om allt som kunde ha blivit och som aldrig blev, men i den här dansen finns också starkt ljus på allt som ändå var. Den stora tacksamheten är samtidigt en stenhård insikt om att kärleken måste vinnas om och om. Tills man lyckas med det kan man alltid fortsätta älska Norah Jones röst.