Nere på hörnet, där Queensway viker av från Bayswater Road, kom jag häromdagen och såg kvinnan som spelade. I famnen hade hon en gitarr modell mindre, hon vek den utåt som om hon ville ha den i körbanan, men lyckades ändå ha den nära sig. Hon sjöng bluessånger jag aldrig hör gatumusikanter ha på repertoaren och jag lyssnade länge, med ryggen mot en skåpbil. Jag var trött för jag hade gått hem ända från Hackney där min yngsta dotter bor, och hon och jag hade promenerat i kvarter där jag aldrig varit eller ens sett på kartan. Nu skulle jag hem till rummet, försöka få in allt i kroppen som jag sett och hoppas att jag skulle kunna träffa min dotter också nästa dag.
På tv var det bara förlovningssnack, plus lite översvämningar i sydvästra England, men så kom plötsligt musik i rutan på BBC. Det var populära ”Later ... with Jools Holland” och jag lade fjärrkontrollen åt sidan, för det var Mavis Staples, det var Robert Plant – och det var Adele.
Och Adele bryr jag mig allt mer om för hon har gjort Bob Dylans ”Make you feel my love” till något jag aldrig hade hört (kolla på youtube, http://www.youtube.com/watch?v=0put0_a--Ng). Den sången har i Dylans version följt med mig på många ställen i världen och jag minns starkt när Dylan sjöng den på Globen i mars i fjol, och avslutade, till skillnad mot hur det är på studioinspelningen, med några verser på munspel.
Adele är inte på Globen, hon har inte den sortens storhet kring sig, men tar likväl låten till ett nytt slags ömhet (nu tjatar jag: kolla på you tube!). Hon sitter i rummet, hon är ung men har redan fått till rynkor kring orden. Hennes kärlek är i bröstet men också någon annanstans. Hon messar, det är mitt i natten, det är förtvivlan och kanske är det hopp, jo, det måste vara hopp, för annars fungerar ju ingenting. Hon lutar sig tillbaka, drar täcket om sig som om det skulle värma, som om något kan värma mer än hennes sång om allt som kunde göras i fall det bara gick att göra något. För det mesta är det bara ett piano bakom rösten, och den rösten är platt och avgrundsdjup i ett: orden är nästan klyschiga, och det är därför vi känner igen dem och frestas av dem. Gå över stan. Göra vad som helst. För att få dig att känna. Min kärlek. Ute på havet. I land. Hemma. På motorvägen. Du. Duochjag.
Samma Adele som gör just den låten, gjorde den här kvällen när jag hade träffat min dotter och redan längtade så intensivt efter att få träffa henne igen, sången som heter ”Someone like you” i tv:n bara en meter ifrån mig. Återigen med bara ett piano bakom sig (http://www.youtube.com/watch?v=OHciwrfQQpU). Det är en sång om ”för mig är det inte slut”, ”glöm mig inte”, ”vem visste att det skulle bli så bitterljuvt?”, men det var en stark kvinna som sjöng (sången kommer i januari på hennes nästa album) och ibland viftade hon till med handen, viftade in ny luft i sången, i andetagen, i sårskorpan. Hon stod där på BBC-scenen, som en enda stor tillsats av sarkasm och lidelse, vissa nerver är ju mer ömtåliga än andra. Hon visade att det inte är så mycket av det vi gör som vi bestämmer över. Plant hade stått på tå, Staples hade andats djupt, men Adele sjöng alla deras sånger i denna sin enda, för hon var en utsida som fick följa med in i kroppen, ungefär som en förälder som följer sitt barn även på avstånd.
Och jag tänkte på min dotter på andra sidan stan, som bott i London i över ett år, och på allt som ryms i ett möte. Hon och jag hade ägnat hela dagen åt att gå på restaurang, handlat, snackat om allt mellan himmel och jord, om det som finns mellan födelsemärke och ärr. Jag hade sett hur hon har det, och hon hade sett på mig hur jag har det. Det tänkte jag på när jag låg i sängen och Adele sjungit klart och jag blev tvungen att stänga av tv:n för nu klarade jag inte av fler ljud. Jag tänkte vidare att dagen därpå ska jag nog inleda med att gå en långsam runda i det tidiga ljuset i Hyde Park och titta på svanarna. Så kan ju livet också vara.