Om det inte räcker med alla timmar på gym, så får man väl gräva sig ner i låtarna som var gamla när man själv var ung.

Det är det Eric Clapton gör på sitt nya album ”Clapton” (Reprise Records). Här är Irving Berlins ”How deep is the ocean”, Hoagy Carmichaels ”Rocking chair” och Robert Wilkins ”That’s no way to get along” – vi snackar alltså dyra årgångsviner inmundigade av ett gäng supermusiker med J.J. Cale i spetsen. Clapton har nog roligt - det låter åtminstone som att han ler, kanske åt sig själv, kanske åt oss - men sångerna lämnar aldrig studion. För klangerna är så pass avslipade att man knappt vågar höra dem, än mindre röra dem. Och rösten är så tillbakalutad, som om allt bara är en onödig konversation alldeles för tidigt på dygnet, att jag blir rädd att Clapton ska ramla baklänges.

Och på tal om att luta sig bakåt: Det låter som att Robert Plant ligger i soffan när han sjunger med sitt gamla band Band of joy på nyutkomna ”Band of joy” (Decca). Efter det framgångsrika samarbetet med Alison Krauss och deras album ”Raising sand”, så är det nu en annan kvinna som sjunger med Plant. Fast ypperliga Patty Griffin är långt borta, hon syns och hörs knappt bakom Plant. Hon är där bara för att pynta med en extra klang, allt medan Band of joy och Robert Plant lunkar med låtarna. Flera av sångerna har legat många år i magen innan de nu befrias och får natten där ute att ljusna, men de känns inte nödvändiga just för att de nöjer sig med att slira omkring på redan upptrampade stigar: detta är ännu en prövning på Robert Plants Golgatavandring bort från Led Zeppelin. Det som jag beundrar mest med det här rökiga Americanaalbumet är att Plant inte slår sig till ro (läs intervjun med honom i Uncuts oktobernummer), att han tvärtemot andras vilja inte cashar in på Led Zeppelins återförening häromåret i London. Precis som att han, när han insåg att äventyret med Alison Krauss inte hade en lika utmanande fortsättning, gick åt ett annat håll.

John Mellencamp är också en av de äldre artister som nu gör som de vill. Hans nya album, ”No better than this” (Rounder) är nästan en lek, för han söker sig till klassiska men spöklika inspelningsställen, och spelar in med en enda mikrofon i rummet. När gjorde någon det senast, tillika med ett band? I dag har minsta popband fem mikrofoner bara kring trumsetet. Albumet, som gör att jag vill bjuda upp någon och som definitivt är det bästa som Mellencamp gjort de senaste 15 åren, är fullt med nyskrivna låtar, som låter i god mening gamla, med få ackord, välkända harmonier, teman vi haft i vår famn förr, om dåliga tider som fortfarande är dåliga tider.

Samma sak, men ännu mer avskalat, finns i Loudon Wainwright III:s ”10 songs for the new depression” (Snowden music). Han sjunger med bara en akustisk gitarr, och en ukulele en gång, och det är med hårt spända strängar som gamla ämnen surras fast också till vår samtid. Han sjunger, medan hans ögonbryn dras samman, att han läser Paul Krugman, som fick nobelpriset i ekonomi, och han förbannar girigheten, och det låter som att han övar sig på att vara arg. Han åberopar Roosevelt från de döda, han nagelfar paniken, han vet att berätta att tiderna är hårda – och jag lyssnar tre gånger på hela albumet, men tröttnar sedan, för det sjungs med den sortens tonfall som de som är alldeles bombsäkra på sin sak ofta har.

Lyssna i stället på Bob Dylans ”The original mono recordings” (Columbia). Denna box är nämligen, apropå Loudon Wainwright III:s säkra utsagor, full med sprickor (”as easy as it was to tell black from white, it was all that easy to tell wrong from right”). Här är Dylans första åtta album, och de kommer i mono, det vill säga just som de skulle låta, innan de också kom i stereo. När de spelades in på 60-talet så var hela grundtanken att alla ljud skulle finnas i en och samma kanal (precis som när Beatles släppte sina tidiga album). Till och med när stereon kom så ville Dylan att så mycket som möjligt skulle ligga i mitten, det är därför som många av hans stereoskivor är nästan mono. Men i den här boxen ljuder alltså allt från mitten, det är bara orden som ska ta sig i alla riktningar, och frågan är om det överhuvudtaget finns bättre åtta album i rad. Kanske Beatles första åtta? Nej, ändå inte. Dylan är så tidig med texter som vänder upp och ner på världen och på dygnen. När Beatles sjöng yeah yeah yeah så sjöng Dylan om ”Masters of war” och ”A hard rain’s a-gonna fall”. Jag har följt Dylan så länge att jag kan varenda ton, men när jag nu lyssnar på dessa rentvättade album och det ljusa skrattet som finns under så många av berättelserna, så hör jag det ännu tydligare: spottet paras med kärleken, knarket med Bibeln, Woody Guthrie med Hank Williams och Frank Sinatra - tills det blir Dylan. De här albumen kom till under några få år, men de har många liv i sig och det känns verkligen som att också mitt bleka ansikte får färg när jag lyssnar. Det är väl dokumenterat hur inspelningarna gick till, men låt mig ändå få rekommendera historieprofessorns Sean Wilentz nyutkomna storverk ”Bob Dylan in America” (The Bodley Head). Jag förvånas och förstår, jag käftar emot och hummar och ser att dimmor skingras - detta är ett i alla meningar öppnande tidsdokument som ser till att de åtta albumen lyfter än mer. Här upptäcker jag att USA, och det amerikanska i Dylans musik, är större än vad det låter som.

Ännu en dörröppnare – och nu är jag snart klar med denna manliga uppräkning av äldre man – är Bruce Springsteens box ”Darkness on the edge of town” (Sony). Det kom första gången 1978 och har alltid varit stort, och räknats till de större, men produktionen var inget vidare. Nu är det fixat. Burkigheten är borta, allt är mer distinkt. Det tvättade albumet släpps i en otroligt snygg box tillsammans med två cd som innehåller låtarna som spelades in samtidigt, men inte hamnade på albumet. Så här var det nämligen: albumet består enbart av blåsvarta, stenhårda låtar om arbetets villkor, om hur det är att bli vuxen, om skulder som inte går att förringa. Albumet dessförinnan, ”Born to run”, handlade ju om ungdomar som bara ville fly. Nu var det dags att ta ansvar också. De andra låtarna som vi får först nu är lättsamma, mer som de som senare kom på ”The river”, och det är därför de åkte åt sidan. Men här finns inte en enda dussinvara: detta är drömmar som broderas ut och tar sig över skyddsvallarna. Springsteens vindrutetorkare gör att jag ser klart, och riktigt känner att han då hade en kompass. Jag oroas över att han tycker att hans senaste album är så bra. För mig är de överproducerade: den renaste finaste tankegång dränks i ljud tills man inte hör vad det sjungs. Men ”Darkness on the edge of town” är ren och fin också när det drar oss ner i gyttjan. Och den kontrasten, den får mig att fortsätta lyssna också när musiken är slut: allt spelar vidare inne i mig själv. I den här boxen finns också tre dvd, med konsertupptagningar, och om hur inspelningarna gick till, och det är bara guld. Jag förstår inte att dessa utgrävningar inte har visats på de decennier som gått sedan de spelades in. Nu är allt närmare, som om världen drar ihop sig samtidigt som skräcken sväller. Bruce Springsteens tårar rinner och bildar nya mönster, för han har en vision, och han jobbar nästan ihjäl sig själv och de andra för att få till det, lika hårt som han jobbar på gymmet nu.

Stig Hansén