I lördags kväll, när vi satt på Scandinavium i Göteborg, hade vi tack vare sångerna varit på Gullbergs kaj, vid Pååls bagerier och till havs och i klubbland och i en midnattsdröm och vi rörde oss ändå fortfarande. Nej, jag har aldrig hört en mer skrikande vi-är-med-dig-hela-vägen-publik, vi-kan-alla-ord-i-alla-sånger-publik och så kommer den på upploppet, det senaste albumets absoluta mästerverk: ”Du är snart där”. Ja, när Håkan Hellström avslutar ”2 steg från Paradise” (Universal) – där Paradise rimmar med Edelweiss från ett annat av Hellströms album - så är det med en melodi och en text som bara lyfter och lyfter: Håkan Hellström sjunger att vi ska fortsätta när allt gör ont, när man inte kan lita på någon. Han är rena predikanten och han får oss att tro på det goda. Och när man just verkligen tror på det möjliga paradiset, då kommer han med uppmaningen ”ljug”. Vi måste ljuga om vi vet att det inte finns något bättre där framme. Tala om en sanning man inte kan gömma.
I söndags, sen eftermiddag på Swedbank Stadion i Malmö, då jag hade gått genom stan jag är född i och numera förstår att jag aldrig kan lämna, är det en timme kvar tills MFF-Mjällby ska dra igång, och läktarna kokar redan och jag påminns om den enda gången jag gick med min far på fotboll. När hemmalaget nu kommer in blir hela stadion, till och med betongen, en enda stor hymn om hur mycket vi älskar Malmö FF och alla har ljusblåa glasögon och jag har aldrig sett ett sådant tifospel: det sköljer vågor över läktarna, det målas framtidsbilder, och alla spelarnamnen är där på banderoller och vi vet ju hur verkligt få svenssöner som spelar i MFF. Bara någon timme tidigare kom nyheten om att de gripit mannen som misstänks ha skjutit på så många invandrare på sistone och efter slutsignalen är hela planen en enda stor förbrödring och alla skott på planen är mjuka och levande, inte hårda och dödande.
I måndags läste jag Philip Roths nya roman, ödesdramat ”Nemesis” (Random House), om polioepidemin i USA på 40-talet. Man följer mest en lärare som förbannar hur polion urskillningslöst drabbar de unga. Roth vet inte hur man skriver dåligt, men jag märker att jag den här gången allt oftare börjar tänka på något annat – och återvänder i stället till hans största verk, ”Amerikansk pastoral” (1998, Bonniers). I den möter man en pappa och hans dotter på 60-talet i ett litet amerikanskt samhälle. En dag spränger dottern ett hus i luften och försvinner. Pappan jagar henne genom sanning och lögn och barnlöse Roth ser till att de slitna orden om allvar och lek, om vad som förs från de vuxna till barnen, verkar och värker.
I dag tisdag blåser jag vind i kalendern och tittar framåt några dagar och ser att det är fars dag på söndag och efter Hellströms och MFF-supportrarnas uppåtsång hamnar jag i ett slags sorgesång när den duktige journalisten Björn Öijer bokdebuterar ännu duktigare med ”Pappa kommer snart” (Recito förlag). Detaljerna doftar och luktar och känns i varje andetag. Det är ett 50-tal med sommarkoloni, med pennalism, med känslan av att man som barn alltid måste stå ut. Alltid!
När alla dessa toner släppts fria och har landat, så har det blivit en sen tisdag då jag strax ska mejla texten till Voltaireredaktionen inför onsdagspubliceringen, och jag försöker skaka av mig alla minnen som rivs upp av MFF, Roth, Öijer, Hellström. Jag gör det genom att än en gång bläddra i Håkan Hellströms fotobok ”PS. Lycka till ikväll” (Telegram) som han gjorde för att han vill visa den för sina barn så att de senare kan se ”att deras pappa var något en gång”.
Och så kommer jag återigen att tänka på MFF, och på kraften och glädjen i söndagsmatchen, och jag minns att jag i många år gick i samma klass som MFF-tränaren Antonio Duráns son. Han och jag blev nära vänner och vi såg alla hemmamatcher och många träningspass. Tränaren, som dog i fjol, och sonen var ett starkt par. Pappan drog in sonen i sin värld, i sitt faderskap, just genom att han snackade om finter och tacklingar, snackade om hur man får ett helt lag – som om det gällde en far och en son – att hänga ihop.
Och så frågar jag mig – och det kan jag egentligen göra vilken dag som helst - hur många matcher jag tagit med min son på, och det är klart att jag vet svaret. Och om jag frågar mig – och det kan jag göra vilken natt som helst - hur många konserter jag tagit med min son på, så vet jag också det svaret.