Det tog flera år efter att Keith Richards i Stones hörde Chuck Berry innan han förstod att han var svart.

Och det tog lång tid innan han fattade att Jerry Lee Lewis inte var svart.

Det är just i resonemangen kring att han lärde sig allt från skivorna, som Keith Richards självbiografi ”Livet” (Norstedts, skriven med James Fox), blir verkligt intressant. Att Jagger har en liten kuk, hur allt knarkande gick till, åtalen som drabbade Stones, hemmet i Connecticut, hur det var att turnera, branschens krav – det förblir mest en lättflytande historia. Men den verkliga historien, den kring Howlin’ Wolf och Buddy Guy, att allt utgick från bluesen, i skivorna som lär Richards sig att göra sig av med restriktionerna som finns i skriven musik: de instängda takterna, de där fem linjerna.

Chuck Berry och Jerry Lee Lewis och Elvis Presley och Bo Diddley och Jimmy Reed och Muddy Waters – på den tiden, skriver Richards, såg man sällan foton på dem, det var bara musiken som hördes. ”Det var soundet som var viktigt. Och när jag hörde ’Heartbreak Hotel’ för första gången så var det inte så att jag plötsligt ville vara Elvis Presley. Jag hade ingen aning om vem han var. Det var soundet jag ville åt!” Och det är det som Keith Richards kommer åt i sitt berättande när han glömmer att han ska vara cool, alltså innan han börjar hålla på med sitt utseende så att han kan göra sig bra på bild.