Nu är Barbro Alving (1909-1987) aktuell igen, och inte mig emot. Beata Arnborg ger ett helporträtt av henne i ”Krig, kvinnor och Gud” (Atlantis) och Barbro Alvings dagböcker och brev från 1927-1959 återutges i två fina volymer kallade ”Personligt” (Gidlunds).
Det går alltså att läsa om henne och läsa henne själv, och det blir tydligt att genom dimmorna se vad som gjorde henne till en av de mest omtalade svenska journalisterna.
Hon skrev ju om ”allt” - sport, politik, krig, sommarstugan – och hon skrev i ”alla” genrer.
För mig är hon allra bäst när hon skriver om krig, eller rättare sagt om krig som glider ihop med moral. Som när hon bevakar rättegången mot Adolf Eichmann, och snart fastslår: ”Det är inte Adolf Eichmann som är huvudpersonen.” På det kommer bilder av rättegångssalen (”världspressen i ljusa vårkostymer, blommiga sommarklänningar”) som om allt är som vanligt, tills hon så omvälvande lägger till: ”Ingen får ha kikare.”
Det är då jag påminns om också annat som hon har skrivit om, som finska vinterkriget och färden vidare till Norge – dessa krigsreportage blir kända också utomlands. Hemma igen väntar mörkläggningsgardiner och hon gnor vidare på redaktionen – där alla chefer var manliga – och vadar i extraknäck, gör radioprogram, håller föredrag på föredrag på föredrag.
Utåt sett orkar hon med allt, men inte inåt: hon kämpar mot prestationskrav, vill skriva böcker, lever hårt, dricker mycket. I dagboken skriver hon: ”Grubblar över ställning i yrket, vad folk tänker om mig, hur det ska gå, hur jag ska orka, om jag ska duga.”
1947 blir det en jordenruntresa, hennes prestationsångest antar ”oregerligt format”, hon hamnar i skrivskräck. Hela tiden längtar hon efter att hitta tillbaka till källorna, ”det som man kunde känna när man var yngre”.
1961 åker hon till Jerusalem med ett hårt 50-tal bakom sig, då hon i dagboken skriver det lika skoningslösa som sanna: ”Det enda människan tror på är handling.” Och: ”Mitt enkla motto för detta år: Försöka.”
På det följer fler reportage, kåserier, Elin Wägner-arbete. Barbro Alving – som blir Bang med det svenska folket i och med reportagen från Berlinolympiaden 1936 - medarbetar i Damernas Värld, Vecko-Journalen, Året Runt. När hon går i pension 1971 har hon på nära håll skildrat sex krig och blir allt mer insiktsfull: ”Man har stått i packade skyddsrum i inbördeskrigets Barcelona. Man har strövat igenom det pulvriserade Hiroshima. Just därför att man som reporter är så nära andra levande människors erfarenhet, så känner man starkare att man inte delar den.”
Just så! Den skärpan! Den hårdheten!
Jag har stått och vadat i hennes efterlämnade material på Kvinnohistoriska samlingarna vid universitetsbiblioteket i Göteborg – allt som allt 228 ljusbruna papperskartonger – och sett henne växa. Och där, i låda 33, finns så gott som allt hon använder de drygt tre långa aprilveckorna 1961 då hon skriver om Eichmann. Det blir allt mer uppenbart att hon spelar glad för dem där hemma – och samtidigt skriver så rakt och genomskinligt om Eichmann.
Det har sagts mycket om Bang genom åren, som att ”hon betraktade hela läsekretsen som en väninna”. Själv sa Bang att hon var trött på myterna om Bang som den lysande reportern, roliga kåsören, kloka radiorösten. Hon ville skriva självbiografin med titeln ”Som det verkligen var”. Men 1983 drabbades hon av afasi och kunde inte längre skriva. Fyra år senare dog hon.
Och jag tänker på vad som spelar roll i livet: vad andra säger och påstår om en, vad man själv säger och påstår. Det är som Bang skriver från inbördeskriget i Spanien: ”Det är inte bomber man är rädd för i detta livet.”
Och det största minnet av det som verkligen syns i hennes skrivande, det är det som får sin förklaring när hon är bara 27 och ger sig ut för att skriva om ännu ett krig, trots att DN avråder henne. Det är nämligen då hon skriver till redaktionen:”Skulle jag omkomma, var god kalla mig inte vänsäll.”